Jag har kommit till en fas där jag minns allt så tydligt. Där intrycken från förlossningen kommer skarpare än några andra minnen. Där jag kan minnas personalens blickar, tårar som rann, gester och tonlägen som om jag upplevde dom nu. Som upp jag upplever allt om och om igen.. rätt vad det är så ser jag min barnmorskas ögon, där tårarna har sprängt en lång stund. .jag ser hur hon samlat ihop sig för att gå in till oss, fortfarande en droppe på näsan, kanske hade hon spolat ansiktet innan hon drog ett djupt andetag för att öppna dörren in till oss. Dörren in till döden, in till sorgen, förtvivlan och smärtan. Hon satte sig bredvid sängen och tårarna rullade ner för kinderna på henne.
Helt plötsligt kände jag att jag måste trösta. Det var mitt fel att alla dessa människor grät idag "det var inte ditt fel, du gjorde inget fel, hon kunden inte leva" ... denna känsla av att måsta trösta kommer gång på gång. När man möter vänner man inte mött sedan graviditeten. Eller nya människor, "har du barn?" "Ja jag har barn" "hur många?"
Jag har lovat mig själv att aldrig någonsin räkna bort meya. Aldrig dölja att hon funnits, att hon finns, bara inte på samma sätt som de flesta får uppleva sina barn. "Åh hur gamla är dom?" Detta sägs ofta med en nyfiken positiv och nästan bubblande röst. I ögonen lyser det. Ja av någon konstig anledning så blir folk alltid sådär uppspelta när man pratar om åldern på barn. Och det är då jag måste slå ner dom på jorden. För nu kommer det oundvikliga. Nu förstår dom min förlust "Min stora är 4, min lilla skulle blivit 3,4,5 månader" det kommer aldrig sluta. Alltid kommer jag se människors entusiasm bytas ut mot skam. Folk skäms när de "tvingar" en att nämna meya. Som om jag inte skulle vilja berätta. Så vill man trösta. Människor börjar gråta, folk man inte känner blir förtvivlade och Skamsna. Ja det är sant. Barn dör, bebisar dör, varje dag.
Ofta är man i stunden inte alls ledsen, känner sig skyldig att trösta personen mitt emot som ramlade ner från sina rosa moln av bebis lycka och skrubbade knäna, och nu gör de ont.
Minnena gör ont nu. De är för skarpa och för tydliga. Minnet av då jag fick upp meyas livlösa kropp på bröstet första gången, när jag insåg att det var såhär nu, nu skulle jag alltid ha ett barn utan liv, ett barn som snart skulle tas ifrån mig och som jag aldrig fick hålla mer. Kanske mår jag så bra att hjärnans skyddsmur bryts ner bit för bit. Den där dimman som till en början var lytzen tjock blir mer och mer genomskinlig och luckras upp. Och sorgen blir skarp igen. Inte längre inbäddad i fluffiga moln som skyddar mot det skarpaste. Jag önskar så att jag fick vara hel. Slippa sorgen och smärtan och vara hel

 

Jennifer

7 september 2015 21:39

Exakt så. Du kan verkligen sätta ord på sorgen!❤️

 

Helena Larsdotter

7 september 2015 22:19

Du är så duktig på att förklara hur Du har det. Tänker att man efter alla förlossningar har behov av att minnas och tala om den. För Dej blir det så mycket mer, då Din och andras sorg läggs till.
Fina, fina Filippa.....jag har inte ord för att säja hur mycket gott jag önskar Dej och Din familj. Varm kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har bloggen flyttats till Www.nouw se/ettbarnihimlen Jag ska pilla lite med designen en annan dag men nu är den igång. Följ med mig dit :) ...

Jag är lite trött på att det är så svårt att få till en fnygg blogg på bloggplatsen och byter därför postat till en som heter nouw. Jag har fått tipset om denna portalen och i värsta fall får jag byta tillbaka igen. "Kod för att importera min bl...

Här är teckningen som siri ska skicka med lillasyster imorgon ...

Imorgon ska wilya bäddas ner. Siri har dikterat ihop ett brev åt henne. Stora salta tårar rann när jag skrev ner det hon ville säga mest till sin lillasyster. ...

Ligger och slösufar med datorn för första gången på evigheter. Gick in och kollade statistiken. Det är över 300 tappra läsare som går in på min blogg och läser om vårt elände varje dag. Många av er lämnar ett litet avtryck med en kommentar, ni är f...