exakt var hade bu tänkt jag skulle sova då

ny äntligen efter att stenen stått inne i Göteborg i över en och en halv vecka så står den på graven. Vad märkligt det är! Jag blev så glad när jag såg den på håll. Att det fult klottrade stålkorset bytts ut mot hennes fina fina lilla spöke.
Tänk att det är sånt man får glädja sig åt nu, istället för första leendet....
Så fel!
Stenen stod där så stolt med sitt stora leende och armarna upp i vädret som en välkomnande gest!
Och idag kom ännu en labanbody med posten. Ni är så underbara som inge glömmer, som fortsätter skicka. Laban är för alltid en liten familjemedlem, har fått en ny innebörd, han gör oss mitt i sorgen en smula gladare! Och nu håller han Meya sällskap!
Nu är hon inte ensam mer!

idag är det två månader sedan vi flyttade in i radhuset, vad spännande det var! Allt var så pirrigt och nervöst. Tänk att snart skulle vi bo fyra personer där. Snart skulle vi bli tvåbarnsföräldrar i vårt eget lilla radhus!
Det innebär också att det imorgon är två månader sedan mattan rycktes under förtterna på oss, och det som skulle bli den häftigaste tiden i våra liv blev allt annat än häftig. Allt annatnän lycklig. Om mindre än en månad firar vi ett år som gifta, då skulle vi haft en tremånaders bebis, vår lilla bröllopsbebis. Men hon blev aldrig tre månader. Hon fick inte ens bli en dag, vår lilla flicka. Som jag saknar henne! Som jag önskar att jag fick känna hennes lilla kropp och hennes kroppsvärme, känna henne greppa, grymta, få trösta när hon är tröstlös....

Det gör ont idag!

det är alltid så konstigt hos kuratorn. Skratt blandas med gråt, glädje med sorg, rädslor med förväntningar. En enda stor soppa av känslor. Så skönt, skönt att bara slå på kranen och låta det strömma, känslorna bara forsar ut helt ohämmat. Man kan prata om allt, ohämmat och jag behöver inte utsäkta mina känslor.
Vi ska fortsätta träffa Therese, skönt att veta att vi kommer fortsätta träffa henne tills vi har en frisk bebis i famnen. Kunna träffa samma genom all oro som kommer komma.

Efter kuratorn så åkte vi till Mölndal, träffade barnmorskorna som var med när Meya föddes. Vi har ju inte så mycket tankar kring förlossningen. Mycke kanske för att jag ju hade en drömförlossning. Och att jag är så insatt i arbetsrutiner och visste helatiden vad som hände. Jag visste ju inte vad som hände med Meya men jag har ju förstått sen.

De har fått ändra sina rutiner sen det som hände, inget hade kunnat rädda Meya, men det faktum att moderkakan slängdes är något de själva reflekterat över och nu får moderkakan inte lämna rummet innan man vet att bebisen mår bra.
Jag tänker att det är tur att jag själv stått där i stress och kaos, att jag förstår var det gick fel. Och att jag inte klandrar dom. Hade det hänt någon annan hade det ju kunnat resultera i anmälan. Egentligen till ingen nytta. Vi ville inte obducera, men moderkaksprov hade kunnat ge oss svar utan obduktion. Det hade kunnat skänka lite lugn i nästa graviditet, att veta om det kan vara genetiskt, det som Meya drabbades av, lilla skruttan. Idag vet vi inte, kan bara hoppas.

Okej, det är kininet annat än man förstår att katten har liiiiten svårt för valpen. 
 

Det är ett par veckor sedan nu som vi stoppade om vår lilla Meya! 

Det var så fint att få göra det! 

Dagen som jag hade fasat för så länge blev så fin och så rogivande. Vi hade tagit allt i vår takt. Även om den enligt riktlinjerna var för långsamt så stressade vi inte fram något och det känns så bra! 

När det väl var dags att bädda ner Meya i hennes lilla vita kista så visst gjorde det vansinnigt ont, den smärtan önskar jag ingen. Men den var inte sådär sylvass mer lugn och molande. 

Vi hade funderat så noga på vad Meya skulle få med sig. Siri satt hela eftermiddagen dagen innan och ritade solar. Hon ville att Meya skulle ha en sol på huvudet,  en sol på magen och en på fötterna "så skiner alltid solen på Meya". Åh hon är så fin vår Siri. 

Vi hade framkallat bilder och la med en glad bild på hela familjen. En glad och förväntandfull bild från gravidfotograferingen som vi gjorde med min faster lördagen innan hon föddes! Jag är så obeskrivligt glad att den blev av just då! Vi har så fina lyckliga bilder från den!  Siri ville också skicka med en bild där hon pussar och kramar Meya, det fick hon såklart! 

Dessutom hade Siri pärlat ett halsband och vi hade köpt halsbandet på bilden. Meya har ena delen och jag har andra, så bär jag henne alltid med mig och hon har mig alltid nära. Hon har sin lilla kaninsnutte som Siri sett ut innan hon kom och en liten igelkott  som hon fått av farmor. 

Siri valde meyas kläder, hon har på sig en labanbody, och har en mjuk handduk med Laban på som vi stoppade om henne med. Handduken fick vi till Siri när hon var liten. Och givetvis så rockar hon sockor! 💗

Jag fixk äntligen ro om min lilla tjej precis som jag hade gjort om hon levde, jag fick stoppa om henne och se till att hon fick det så mysigt det bara gick! 

Nu ligger hon fint vår Meya!

Ett litet barn med blåa läppar
Det vackraste jag sett
Vårt lilla barn fick läppar blå
Nu blir det inte lätt
Du lilla barn, vi älskar så
Men du lämnade vår jord
Vårt lilla barn med blåa läppar
En saknad utan ord