Som vi väntat allihop, hela familjen. Och den som väntat mest otåligt är den lilla förken på bilden. Som hon repeterat allt i månader, allt som hon ska lära den lilla bebisen. Som hon planerat för vad hon ska göra med bebisen när den väl kommer ut.

Hon har pratat med, kramats och klappat på Meya varje dag.

Det sista hon gjorde varje kväll och det första hon gjorde varje morgon var att ge bebisen en stor puss och kram. Min fina Siri, vad jag är ledsen att dina planer aldrig fick bli verklighet!

Frans familj! Kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över Frans familj och stödet dom har gett och ger oss.
Hans familj är så stor, stor och varm!
Vad jag hade önskat en familj som hans där alla står varandra så nära och månar så om varandra.
Hela Frans familj har träffat Meya, de har gett Meya ett sammanhang! Hon var inte bara en massa förväntningar som sedan försvann! Hon var ett litet barn, ett barnbarn, ett syskonbarn, en kusin! Och när dom träffat och hållt i henne så känns det verkligen som att hon fick vara det, fast hon inte fick vara.
Det har hjälpt mig så oerhört i min sorg att de ville träffa Meya.
Lika tacksam är jag över de ur min familj som fanns och finns där! Ni är ovärderliga!

Alla foton som min underbara faster tog med tårarna rinnandes och på skakiga ben. Dom är så ovärderliga, Meya blev förevigad och på de vackraste vis. Bilderna är så perfekta. Bilderna sammanställdes till en liten bok. Meyas bok.
Den är så din och står stolt i bokhyllan!

samma dag som vi bäddade ner vår lilla skatt i kistan så körde vi henne till kyrkan. Det var något jag aldrig trodde jag skulle klara själv. Från början så bokade vi en transport men ju närmre datumet vi kom desto mer kändes det som något som vi själva borde göra, hennes föräldrar. 

Och när vi bäddat ner Meya i kistan så kändes det så självklart att det var så det skulle vara. Lugnet jag kände när vi körde iväg med henne är svårt att sätta ord på. Och något jag aldrig skulle förstå om någon försökt att berätta om liknande för mig. 

Efter dagen för nerbäddningen  så följde mig lugnet i flera dagar. Jag kände mig så stolt över Meya och jag kände mig faktiskt glad. Glad, så himla  glad även om glädjen överskuggades av en djup djup sorg så är jag ju så obeskrivligt glad att jag fick min Meya!

Jag älskar henne lika djupt och gränslöst som jag sörjer henne! Och kärlek gör en lycklig. Jag fick chansen att stoppa om henne och göra det mysigt, jag hennes mamma fick med alla medel jag kunde göra det så skönt som möjlilgt för min lilla bebis. Och det skänkte mig sån glädje att få göra det. Lugn att veta att nu är det jag som bäddat ner henne och ingen annan kommer att lyfta upp henne. Inga mer kalla britsar på bårhuset för min fina mjuka Meya. Alla dessa beslut som vi vait tvugna att fatta och alla tunga moment som vi bara behövt göra för oss och för meya, det har byggt upp lugnet, visst rasar jag ibland till botten igen men i grunden känns det glatt nu.

När den värsta sorgen lagt sig så vem vet, då kanske jag kan bli sådär sprudlande lycklig igen. Även om det känns som hundra år bort

Vår lilla Meya slets ifrån oss så tidigt! Vi fixk aldrig en chans att lära känna hennes humör, se henne utvecklas till en liten person och se henne ta plats i familjen.

Istället har vi fått kämpa för att skapa oss minnen!

Vi tog med Meya hem! Den bästa beslut vi tagit! Meya har fått se huset som vi köpte med henne i tankarna, hon har fått se rummet som var tänkt att bli hennes, fått åka i sin vagn, gunga i babysittern. Hon har suttit brevid Siri i sin stol medan Siri pysslade med pärlor.

Meya har fått titta på havet i solnedgången, vi har visat henne himlen och alla stjärnorna. Siri har sjungit för henne.

Varje dag rönder vi ljus vid matbordet för Meya, och Siri sjunger. Det har blivit en fin liten "ritual" och den är nästan viktigast för Siri. Glömmer vi någon gång så påminner hon oss genast!

Alla minnen vi skapat är det enda vi har att se tillbaka på. Och jag är så glad att jag har något överhuvudtaget att blicka tillbaka på.

Meya är för alltid en del av familjen, hon var så välkommen och hon är så saknad!

Jag är tvåbarnsmor och mina flickor gör mig komplett. Meya tog en liten bit av mig med sig när hon lämnade. Ett tomrum som jag aldrig kommer fylla. Jag varken kan eller vill fylla det. En dag blir jag hel igen. Den dagen vi möts i himlen!

Meya var vårt lilla mirakel. Vår lilla bröllopsbebis.

Vi började försöka redan ett bra tag innan bröllopet, och i april förra året så tog det sig! Så lycklig jag var! Jag skulle hålla det hemligt för Frans, han skulle få veta först på bröllopsdagen. Så var planen. Men så kom blödningen och missfallet var ett faktum. Så ledsen jag blev men livet gick vidare. Vi gifte oss och allt var bra, tills det blev ännu bättre!

Jag blev gravid igen! Så orolig jag var inledningsvis, men graviditeten löpte på och när vi i vecka 13 fick se att bebisen mådde bra så släppte all oro.

Graviditeten var en bergochdalbana, jag fick foglossning tidigt och stundtals kunde jag inte gå. Jag gjorde allt för att hålla ut på jobbet men fick sota för det på kvällarna.

Sen började klådan och man konstaterade att mina gallsyravärden hade stigit i höjden. Jag fick börja medicinera och min oro var kollosal! Dåliga gallsyravärden kan vara farliga för bebisen och det skrämde mig men när jag svarade bra på behandlingen så släppte all oro.

Jag gick igenom hela graviditeten, eller ska jag säga genomled hela graviditeten eftersom jag visste att det skulle resultera i ännu ett perfekt barn!

Och det gjorde det! Hon är helt perfekt, men hon fattas oss!

Vetskapen att nästa graviditet antagligen kommer kantas av samma komplikationer men att den psykiska pressen kommer att vara betydligt större gör mig så oerhört rädd. Kommer jag kunna känna glädjen i sparkarna, kommer jag kunna knyts an? Kommer jag vara lycklig!

Jag vet inte svaret på dom frågorna. Men jag fasar över hur jag tror det kommer bli.

Jag brinner ju så för graviditeter och förlossningar. Men det känns som att mina egna framöver kommer vara niomånader långa skräckupplevelser...

Idag har jag ett rum i mitt nya fina hus som jag inte kan besöka. Ett rum dit dörren står stängd. Ett rum så laddat med förväntningar som blev till sorg förtvivlan och ångest!

Vi höll på halva natten på inflyttningsdagen. Så ivrig var jag att få förbereda för det lilla miraklets nedkomst.

Vi blev nästan färdiga tills hon kom, helt oväntat och en smula för tidigt redan dagen efter.

            När vi kom hem från sjukhuset första gången utan Meya så fylldes det på med allt som orsakar sådan ångest och bottenlös sorg hos mig. 

Vagnar, babysitter, bilstol, Matstol, alla påsar med kläder som skulle packas upp, det lilla Apoteket för små som legat i badrummet, mina mammakläder och amningskläder. Allt lades på hög i rummet som väntade på sin lilla boende som aldrig kom. 

Igår öppnade jag för första gången dörren till demonerna. Gick in och satte mig på golvet, satte mig och lät tårarna forsa som Niagarafallen. 

Hur ska jag kunna öppna denna dörren igen? Hur ska jag kunna bädda ner en annan liten människa i Meyas säng. När det lilla barnet som jag senast lade ner på den fluffiga kudden inte andades och aldrig någonsin kommer att göra det heller. 

Hur ska jag putta ett annat barn i Meyas fina vagn som skulle följa med på så många promenader i vårsolen som hon föddes till. När den senaste promenaden som denna vagn gått var med en liten livlös vacker ängel. Denna fina ängel vaggades fram på grusvägen mot havet precis som hon skulle så många gånger. Men hon vaggades förgäves för hon skulle aldrig skrika och aldrig behöva tröst. 

Istället är det jag som skriker, skriker utav smärta!

Jag har varit med om det största och vackraste som kan hända en människa och jag hat varit med om det två gånger om! Jag är tvåbarnsmor till de vackraste flickorna jag någonsin skådat!

Jag borde vara den lyckligaste i världshistorien. Men det är jag inte! Jag har fått de två vackraste flickorna men bara en har jag privilegiet att få behålla, hålla om, pussa och krama på!

Min lilla Meya får jag aldrig se skratta, aldrig fick jag känna henne greppa om mitt finger eller höra henne skrika. 

Ingen hade en aning om hur sjuk hon var och hela förlossningen så mådde hon bra. Men så fort hon lämnade tryggheten inom mig så slutade hennes lilla kropp att fungera. Hon fick aldrig luft och snabbt sprang de iväg med henne!

"Jävla skit!"

Jag som skulle ha sen avnavling och få hålla henne ostört på bröstet i 90 minuter innan någon annan fick röra! Jag skulle amma, vyssa och berätta för henne hur mycket jag älskar henne! Om jag visste då ä, visste att det värsta inte skulle komma vara att hon inte fick ligga där just då, om jag visste att hon sldrig skulle få ligga där och söka sig mot bröstet... 

Livet vändes helt upp och ned på ett par minuter och efter det blir inget normalt igen. 

Meya dog den 19 mars 2015