Jag missade filmen när den gick å SVT, tittade idag istället.

Så olik vår situation men ändå någonstans så lik.

Samma smärta, samma sorg, samma tomhet och samma känsla av att ingenting, någosin  kommer att bli som det var innan. Meya är och förblir en förlorad dröm, en framtid som skulle vara men som jag aldrig fick uppleva.

Hon var det vackraste av barn, men jag får hålla henne i mitt hjärta, inte i min famn. En bit av mig försvann med henne. Jag kommer aldrig kunna fyla tomrummet efter henne. jag kommer aldrig sörja färdigt. Jag kommer aldrig gå vidare, för jag vill inte. Att förlora ett barn förändrar en för all framtid, JAG är förändrad för all framtid.

Jag känner så igen känslorna. Att klamra sig fast vid det ofattbart tunga, det som tär och sliter en i bitar, det onda... det är som att man tror att man ska glömma om smärtan försvinner, att hon inte skall finnas i mina tankar varje dag om inte kroppen och själen påminner mig om att hon är borta. 

Jag skulle så gärna få se vem hon var, hur hon växte, fått lära känna hennes person. Men hur mycket jag än önskar, så kommer jag aldrig någonsin att få uppleva henne igen. Jag kommer få uppleva fler barn, men min Meya är och förblir borta. 

http://www.svtplay.se/video/2990734/return-to-zero/return-to-zero-avsnitt-1

Ont! Ont så in i helvete! Kom tillbaka lilla ängel!