Från första stunden så börjar det..

Man överöses med saker som man måste ta ställnign till. Där ligger jag utslagen och fullständigt lamslagen av sorg och ska vara kapbel till att fatta rationella och genomtänkta beslut.

När Meya var en vecka gammal så mötte vi sjukhuskyrkan för första gången. Då fick vi höra att Meya enligt regelveket skulle vara begaven efter fyra veckor, det kom som ett knytnäveslag i magen och jag tappade luften. Fick inte ur mig ett ord och tårarna forsade. FYRA VECKOR?! Det ä ju helt inhumant. Hur ska jag mitt i den djupaste djupaste sorgen kunna besluta om hur jag vill ha mitt barns begravning?

Jag skulle ju sjunga vaggvisor, inte välja psalmer!

Vilken tur att alla sörjer olika och att min fina Frans var mer handlingskraftig inledningsvis, jag hade aldrig taigt mig ifrån ruta ett utan honom! Vi började så smått med att leta gravsten. Och vi hittade en perfekt, en glad sprallig och bedårande söt. den skulle vi bara ha, kosta vad den kosta ville.

men hur går man tillväga när man beställer en sten och vad skriver man på den? Hur köper man en kista och hur finansierar man sitt barns begravning?  

Kuratorn hjälpte till med mycket praktikskt, hon har ringt många samtal för våran skull, försäkringsbolag och arbetsgivare. Från sjukhuskyrkan fick vi hjälp med att ringa kyrkor och präster, kolla med begravininsplats, leta upp vart vår fina sten fanns att köpa och priset.

Jag vill inte veta vad en gravsten kostar eller hur det går till när man väljer en gravplats. Jag vil innte fatta beslut om var jag själv ska begravas eller vlket datum min dotter ska sänkas ner.

Vi har tagit allt i vår takt. Inte låtit oss stressas av riktlinjer. Att lyckas begrava vår dotter på fyra veckor skulle inte vara möjligt. På torsdag blir hon sju veckor och på fredag blir begravningen.

Det har varit absolut nödvändigt för oss att ta processen ett steg i taget, det hade varit omöjligt för oss att boka tid för begravning innan alla steg innan dess var färdiga.

samma dag som vi bäddade ner vår lilla skatt i kistan så körde vi henne till kyrkan. Det var något jag aldrig trodde jag skulle klara själv. Från början så bokade vi en transport men ju närmre datumet vi kom desto mer kändes det som något som vi själva borde göra, hennes föräldrar. 

Och när vi bäddat ner Meya i kistan så kändes det så självklart att det var så det skulle vara. Lugnet jag kände när vi körde iväg med henne är svårt att sätta ord på. Och något jag aldrig skulle förstå om någon försökt att berätta om liknande för mig. 

Efter dagen för nerbäddningen  så följde mig lugnet i flera dagar. Jag kände mig så stolt över Meya och jag kände mig faktiskt glad. Glad, så himla  glad även om glädjen överskuggades av en djup djup sorg så är jag ju så obeskrivligt glad att jag fick min Meya!

Jag älskar henne lika djupt och gränslöst som jag sörjer henne! Och kärlek gör en lycklig. Jag fick chansen att stoppa om henne och göra det mysigt, jag hennes mamma fick med alla medel jag kunde göra det så skönt som möjlilgt för min lilla bebis. Och det skänkte mig sån glädje att få göra det. Lugn att veta att nu är det jag som bäddat ner henne och ingen annan kommer att lyfta upp henne. Inga mer kalla britsar på bårhuset för min fina mjuka Meya. Alla dessa beslut som vi vait tvugna att fatta och alla tunga moment som vi bara behövt göra för oss och för meya, det har byggt upp lugnet, visst rasar jag ibland till botten igen men i grunden känns det glatt nu.

När den värsta sorgen lagt sig så vem vet, då kanske jag kan bli sådär sprudlande lycklig igen. Även om det känns som hundra år bort

Vår lilla Meya slets ifrån oss så tidigt! Vi fixk aldrig en chans att lära känna hennes humör, se henne utvecklas till en liten person och se henne ta plats i familjen.

Istället har vi fått kämpa för att skapa oss minnen!

Vi tog med Meya hem! Den bästa beslut vi tagit! Meya har fått se huset som vi köpte med henne i tankarna, hon har fått se rummet som var tänkt att bli hennes, fått åka i sin vagn, gunga i babysittern. Hon har suttit brevid Siri i sin stol medan Siri pysslade med pärlor.

Meya har fått titta på havet i solnedgången, vi har visat henne himlen och alla stjärnorna. Siri har sjungit för henne.

Varje dag rönder vi ljus vid matbordet för Meya, och Siri sjunger. Det har blivit en fin liten "ritual" och den är nästan viktigast för Siri. Glömmer vi någon gång så påminner hon oss genast!

Alla minnen vi skapat är det enda vi har att se tillbaka på. Och jag är så glad att jag har något överhuvudtaget att blicka tillbaka på.

Meya är för alltid en del av familjen, hon var så välkommen och hon är så saknad!

Jag är tvåbarnsmor och mina flickor gör mig komplett. Meya tog en liten bit av mig med sig när hon lämnade. Ett tomrum som jag aldrig kommer fylla. Jag varken kan eller vill fylla det. En dag blir jag hel igen. Den dagen vi möts i himlen!