Dem söta terapin i alla kategorier. Rensar tankar och man kan liksom meditativt låta bli att tänka. Ikväll blev det två par byxor. En par åt siri som inte kunde stå stiöl feamför kameran och ett par som ska postas till min lilla kusin. Hoppas de passar och uppskattas.

Ett par dagar senare Än vanligt men så nära en normal cykel man bara kan komma!
Fäst nu lilla ägg för vi väntar på en liten! Tack i förhand

Nu är ägglossningen på g! En helt normal cykel! Första efter förlossningen och den kommer just efter missfallet. Märkligt! Men nu jävlar!

Går sönder, faller i bitar, orkar inte mer. Just stått på jobbet och grinat som en unge.. läkartiden som jag fick till imorgon, den som gett mig lite hopp om framtiden och tilltro att jag ska få någon slags bekräfta att allt är bra, att jag kan bli gravid igen utan oro och att remiss till utredning ska skickad.. den uteblir... det som gett mig lite framtidstro blir igen Inte som jag önskat och vill. Jag orkar verkligen inte mer! På riktigt! Livet ger mig ett stort hånflin rakt i ansiktet och... gång På gång så slås det jag lägger mig tilltro på i bitar. Ska det verkligen behöva vara såhär?

Jag kan inte låta bli att tycka illa om den jag blivit.
Så fort jag såg det fina plusset på stickan så började jag känna igen mig själv igen. Jag kunde glädjas med andra igen och blev entusiastisk över tanken att få dela nästa graviditet med så många i min närhet. En rädd version av mig själv men ändå en så välkommen. Så började blödningen. Långt bort från det stödet jag behövde så började jag blöda och glädjen flög bort igen... långt bort. Missunsamheten och avundsjukan kom tillbaka och jag kan inte fatta hur jag gång på gång måste drabbas av olyckan. Rädslan blev dessutom ännu större. Vad beror mina missfall på? Varför kan vi inte bara få lov att glädjas.. det var sista chansen att få en bebis Innan meyas ettårsdag, ett år... ett helt jävla år efter meyas död Kommer våra famnar fortfarande eka tomt. Och ännu ett missfall att skriva in i dagboken. Fem graviditeter... tom.... Fem graviditeter och bara siri. Siri är otrolig men hon är bara en. Kommer vi få fler? Kommer vi få friska barn? Kommer jag få tömma alla celler på kärlek? Den kärleken som gör så ont... Snart har det gått fyra månader och meya är inte här. Kommer aldrig vara här. Vill bara ge upp!
Jag tycker inte om att känna som jag känner. Att vara den jag är. Men jag har inget val.

Siris nya byxdress är nästan färdig. Jag är inte helt nöjd men det är ju siri iallafall trots utbrottet som följde med tygvalet. Detta tyg skulle tydligen bli en klänning i Siris huvud... vilket uppdagades då jag resan satt kniven i tyget.

Ny arbetsgivare, mitt första bemanningsuppdrag och nu är jag helt slutkörd efter första arbetspasset på över 4 månader. Det var skönt att komma ut men trodde verkligen inte jag skulle bli så slut. Huvudvärk, illamående och somnar näst intill stående. Frans har åkt iväg till gasen och kan ska snart natta siri. Får hoppas hon inte utnyttja situationen och börjar bråka. Jag är så trött att jag bara vill gråta.