Jag har kommit till en fas där jag minns allt så tydligt. Där intrycken från förlossningen kommer skarpare än några andra minnen. Där jag kan minnas personalens blickar, tårar som rann, gester och tonlägen som om jag upplevde dom nu. Som upp jag upplever allt om och om igen.. rätt vad det är så ser jag min barnmorskas ögon, där tårarna har sprängt en lång stund. .jag ser hur hon samlat ihop sig för att gå in till oss, fortfarande en droppe på näsan, kanske hade hon spolat ansiktet innan hon drog ett djupt andetag för att öppna dörren in till oss. Dörren in till döden, in till sorgen, förtvivlan och smärtan. Hon satte sig bredvid sängen och tårarna rullade ner för kinderna på henne.
Helt plötsligt kände jag att jag måste trösta. Det var mitt fel att alla dessa människor grät idag "det var inte ditt fel, du gjorde inget fel, hon kunden inte leva" ... denna känsla av att måsta trösta kommer gång på gång. När man möter vänner man inte mött sedan graviditeten. Eller nya människor, "har du barn?" "Ja jag har barn" "hur många?"
Jag har lovat mig själv att aldrig någonsin räkna bort meya. Aldrig dölja att hon funnits, att hon finns, bara inte på samma sätt som de flesta får uppleva sina barn. "Åh hur gamla är dom?" Detta sägs ofta med en nyfiken positiv och nästan bubblande röst. I ögonen lyser det. Ja av någon konstig anledning så blir folk alltid sådär uppspelta när man pratar om åldern på barn. Och det är då jag måste slå ner dom på jorden. För nu kommer det oundvikliga. Nu förstår dom min förlust "Min stora är 4, min lilla skulle blivit 3,4,5 månader" det kommer aldrig sluta. Alltid kommer jag se människors entusiasm bytas ut mot skam. Folk skäms när de "tvingar" en att nämna meya. Som om jag inte skulle vilja berätta. Så vill man trösta. Människor börjar gråta, folk man inte känner blir förtvivlade och Skamsna. Ja det är sant. Barn dör, bebisar dör, varje dag.
Ofta är man i stunden inte alls ledsen, känner sig skyldig att trösta personen mitt emot som ramlade ner från sina rosa moln av bebis lycka och skrubbade knäna, och nu gör de ont.
Minnena gör ont nu. De är för skarpa och för tydliga. Minnet av då jag fick upp meyas livlösa kropp på bröstet första gången, när jag insåg att det var såhär nu, nu skulle jag alltid ha ett barn utan liv, ett barn som snart skulle tas ifrån mig och som jag aldrig fick hålla mer. Kanske mår jag så bra att hjärnans skyddsmur bryts ner bit för bit. Den där dimman som till en början var lytzen tjock blir mer och mer genomskinlig och luckras upp. Och sorgen blir skarp igen. Inte längre inbäddad i fluffiga moln som skyddar mot det skarpaste. Jag önskar så att jag fick vara hel. Slippa sorgen och smärtan och vara hel

Jag har ätit salta tårar som droppat på mitt fat. Mina salta tårar har blivit en krydda på min mat.

Tårarna har druckits då det droppat i mitt glas. De har blivit så många att jag struntar i dess framfart.

Aldrig trodde jag att det fanns så många där. Så många stora tunga våta som jag får torka med besvär.

Jag torkar med baksidan av min hand, och önskar att de aldrig rann.

Att orsaken till tårarnas strida flod aldrig inträffat på denna helvetes jord!

Önskar så att du var här. Att du fick leva med en frisk kropp och känna hur vi håller dig kär.

Att du fick växa upp som andra små, att du också fått lära dig gå.
Leva det liv som var menat att bli ditt. Och mina tårar skulle aldrig behöva rinna fritt.

Jag torkar och torkar men de rinner ju än. 5 månader utan dig, det skulle aldrig ens bli en.

Tom på ta kar. Tom på ord. Tänker åå framtiden. När ska vi få en liten... vad ska man svara siri när hon gång på gång frågar om när jag får en bebis i magen. Härom dagen började hon gråta. "Tänk om den nya bebisen inte förstår vem meya är" "jag ska berätta om min lillasyster meya för dem nya bebisen" hennes huvud är lika insnöad som mitt. Vi måste få en ny bebis. Än väntar vi åå svaren från kromosomanalysen. Koagulationsutredningen är färdig och där fann man inget fel. Jag hoppas bara att det är vår tur nu.

Idag jobbade jag eventuellt min sista dag i torslanda hemsjukvård. Mitt första uppdrag är till ända och som det ser ut nu är jag sysslolös fram till slutet av augusti. Kanske ringer dom in mig nått. Får hoppas på det.

Imorgon stundar läkarbesök. Vi ska få svaret från provtagningen som vi gjorde för ett par veckor sedan. Jag är nervös. Tänk om dom hittat något som inte går att göra något åt. Snart har det gått en månad och utredningen är inte så långt borta. Hoppas på positiva besked innan dess dock.

Håll tummarna för oss imorgon. Vi behöver det!

Det är tyst från mig. Men inte för att jag mår bra som tidigare tysta perioder. Utan för att jag mår piss, skit och skrik dåligt igen! Vad hände? Hoppat tillbaka ett par månader i sorgeprocess en och jag bara gråter. Saknar min lilla trollunge så ofattbart mycket. Att behöva leva ett helt liv med henne känslorna outhärdligt. Hur ska man klara det? Månadsdagar, Årsdagar, begravningsdatum, tänkt förlossning datum. Det finns så många dagar jag inte vill behöva uppleva. Men dom kommer. Närmre och närmre. Inte många veckor kvar tills vi skulle firat halvår hör hemma. Tänk att för exakt ett år sedan så hade vi precis plusat. Precis fått veta att du låg i magen och växte. Att du skulle komma till oss och göra oss kompletta. Tänk om vi veta vad vi vet nu

Meya min underbara meya vad jag saknar dig idag! Drömmer om att få hålla dig igen.. få se dig öppna dina slutna ögon. Önskar så att jag fått se dom innan du dog.
Dom bra dagarna är många nu. Nästan så man tror att dom dåliga aldrig ska komma tillbaka. Jag kan prata om dig! STOLT som en fura för du är bland det finaste jag har. Ett av mina barn. Min underbara lilla flicka! En dröm som blev sann men som förvandlades till en mardröm så fort. Du är och kommer alltid att vara an stor del av mitt liv. Men förhoppningsvis skall glädjen segra och mina stolta dagar vara fler än mina onda. Jag är så glad meya! Så obeskrivligt lycklig att det var just du. Jag älskar dig så obeskrivligt mycket och vill inte ha någon annan..Snart blir du storasyster. Jag ska berätta om dig, du ska alltid vara en del i vår familj. En stor del. Dina kommande småsyskon Kommer veta att jag älskar dig precis lika mycket som dom. Siri vet redan. Hon saknar dig också. Pratar om dig varje dag. Stolt berättar hon om dig, vid lämpliga och mindre lämpliga tillfällen. Men det spelar ingen roll. För jag skäms inte över dig, gömmer inte min saknad. Önskar bara jag orkade gå till graven oftare. Papa och siri var där häromdagen och gjorde fint. Jag orkade inte följa med. Orkar inte falla just nu. Min glädje är för skör för att våga gå till din grav. Rädd att falla tillbaka i sorgen och tappa glädjen igen. Men jag kommer snart mitt hjärta. Snart kommer jag och klappar på laban och sjunger en sång.
För dig
Meya

Alltså detta bröd blev precis så sexigt som jag föreställt mig. Låter ju kungligt profsigt med egen surdeg. Dessutom hört om många som misslyckats så det har varit en lång startsträcka till min första. Men HUR GOTT BRÖD BLEV DET INTE!? Russin och krossade linfrän i.
Nu ska jag mata och klappa på denna deg så den lever i evigheter är tanken!