Så våldsamt som den lilla sparkade där inne under magnetröntgen har den aldrig sparkat innan. Sånna där hårda precisa sparkar som jag längtat efter så. Som ett tecken för att denna bebis inte är så sjuk som meya var... men dom där speäarkarna betyder ju inte det. Hela undersökningen sparkade den som om det lilla livet där inne flydde från något. Som om hen förstår vad som håller på att hända. Ligg still lilla liv annars blir det suddiga bilder var allt jag kunde tänka. Snälla lilla bebis ligger still. Men nej, flyktförsöken fortsatte. Förstår den nu, viken dödsfälla den sitter i. Min livmodern, som ska skydda mina barn, men som istället tar deras liv!
Ligger still lilla bebis, du kan inte fly. Det såhär det blir nu.

Sitter på drottning silvia nu. På barnröntgen! Vägg i vägg med akuten. Arbetsplatsen som jag jobbat på i lite mer än 2 månader. Anmäler oss i kassan,
jaha och vem har ni med er?
Det är jag!
Jaha, hej Emma!
Filippa!
Ja filippa står det ju här klart och tydligt!

Får ett formulär att fylla i.
Har du pacemaker, har du granatsplitter i kroppen, är du gravid.... klumpen i magen, ja ett litet tag till är jag gravid. Det är bebisen i magen som är den egentliga patienten här. Därför jag sitter på barnsjukhuset och skall in ett rör. Magnetröntgen av barnet som jag redan vet inte kommer få följa med hem från sjukhuset i april. Inte i december heller. Vi kommer få lämna bebisen här.

Just nu känner jag bara att jag inte vill föda mitt barn på specialist förlossningen. Vad ska det tjäna till ens. Bebisen kommer ju inte klara sig ändå. Men jag vet att det kommer vara dit jag blir skickad. Sena aborter förlöser man där! Men jag vill inte göra någon abort!

Varot inbokat sedan länge men jag vill inte gå dit idag! Vill inte behöva börja om från början. Berätta att det gått skit. Detta är.första gången som vi glesa ut besöken. Var en månad sedan sist. Bebisen fortsätter sparka som en vilde och jag känner mig bara tom. Vill inte känna sparkarna. Vill inte fundera mer över vad som skall hända nu.
Magnetröntgen undersökningen är om 4 1/2 timma. Min livmoder är en dödsfälla men än så lever den lill* där inne. Vi vet inte ens vad det är för kön än. Det fanns för lite fostervatten för att kunna se! Nu kommer jag ändå behöva föda detta barnet utan att veta. Jag som ville veta! Dessutom kommer barnet att dö, precis som meya! Detta barn måste obduceras, hur lång tid kommer det ta innan vi vet vad som gått snett, igen!

Jag vet inte vad jag ska säga.... jag vet inte varför jag känner som jag känner. Eller jo det gör jag. Jag förlorar mitt andra barn på 9 månader. Att tänka rationellt då kanske inte är vad som förväntas. Jag sörjer enormt. Sörjer att jag inte kan försöka bli gravid igen innan vi vet vad som varit fel men våra bebisar. Jag lir så lätt gravid, men nu kommer vi behöva vänta i månader på obduktionssvar och genetiska undersökningar. Jag sörjer att jag inte sörjer DET barnet som ligger i magen och sparkar, jag sörjer att det inte blir något barn alls. Jag känner mig känslokall. Allt annat än jag brukar vara. Jag sörjer att jag inte får putta barnvagn i vår heller. Sörjer att siri inte får VARA storasyster. Sörjer att jag Vet att alla de månader som går efter graviditeten som jag kunnat bli gravid men inte vågat. Inte vågat eftersom vi inte kan få svar på vad som gått snett. Och tänk om det blir samma sak igen. Vi vet inte när meya fick problem med fostervattnet. Men vi vet att det vsr efter ett rutinultraljudet där allt såg bra ut. Samma ultraljud som såg bra ut för tre veckor sen..men idag så vsr allt galet. Jag fixar inte att gå såhär länge igen och jag fixar inte en graviditet om jag inte vet att barnet är friskt med en gång.
Jag sörjer t jag nu får förlita mig på provrör och hormonbehandlingar för att våga igen..jag sörjer att jag vet att 2016 inte heller blir vårt år.
Jag har lyckats hålla distansen till magen, just börjat få lite moderskänslor, men jag sörjer inte det barn som ligger där nu. Och jag mår illa på mig själv. I 21 veckor har det legat där inuti mig. Hade det varit frisk hade det kunnat överleva en förlossning om en vecka. Det är helt sjukt när jag ens tänker på det. Men bebisen är inte frisk och skulle aldrig klara det som det ser ut nu.
Jag mår illa över att behöva uppleva det här. Mår illa över att tvingas känna hur lite jag känner samtidigt som sorgen hugger som knivar! Några få hundra gram. Hur mycket kommer jag klara utan att bli sjuk, jag är så rädd att bli sjuk. Att inte kunna ta hand om det uppenbara mirakel som sitter i soffan och kollar på årets första julkalendetavsnitt. Tänk om hon blir vårt enda barn. Jag som ville ha 3 till i livet.
Får man det i provrör? Tre till.

Helst vill jag att det ska låta bli, nu när det där händer som jag var så rädd förmodligen. Att något skulle gå åt helvete igen! Jag var så rädd att jag inte skulle våga älska. Att ett barn som jag inte vågat älska skall födas och dö..nu händer det..när jag just börjat våga tro att allt kommer gå bra. Att detta barnet kommer få födas och finnas här hos oss. Då slits jag åter igen ner i hopplöshet, tomhet och smärta. Jag vill inte behöva se siri i ögonen och förklara att hon blir inte storasyster sådär som hon tänkt denna gången heller. Senast igår kramade hon om magen och sa "Mamma jag älskar vår bebis" alla gånger hin frågat hur jag vet att det verkligen kommer bli en bebis. Hur säger man nu att det nog inte blir det. Hon läser mig som 3 en öppen bok. Och hon visste att doktorn skulle kolla på bebisen idag. Hon kommer fatta själv oxh jag ligger här och försöker koppla bort de små buffarna jag får där inifrån. Vill inte känna! Jag vet att de åkte få lov att obducera denna gången. För att vi ska kunna vara säkra på att slippa ännu fler gånger. Att någon ska få skära i det som skulle bli mitt barn, jag måste bara stänga av! Koppla bort! Det kommer inte bli något barn av den här graviditeten. Det bara är så, jag önskar att sparkarna bara kunde försvinna så Jag slapp tänka på att drt livet som ligger där inne nu inom en snar framtid inte kommer vara något liv mer

Det händer igen! Det som ingen ska behöva råka ut för ens en gång! Det händer oss igen! Tårarna sprutar och allt är bara panik just nu. Det där extra ultraljudet som bara var för att läkaren hade svårt att undersöka hela hjärtat, de blev något helt annat än ett hjärtultraljud.
Bebisen har inget forstervatten, eller åtminstone extremt lite. Njurarna tar upp i stort sett hela buken och månaderna efter Meya passerar revy framför ögonen.
Att behöva ersätta för siri; en gång till. Jag klarar inte ens av att tänka på det.
Alla bebisar som ska födas i vår närhet inom kort. De som kommer födas friska och rosiga och finnas här.
Det gör så jävla ont! Igen? Verkligen?
Va finns rättvisan? Varför?
Magnetröntgen ska ringa och läkaren strök under att telefonen ska vara på och absolut inte på ljudlöst! MED LJUD! Dom kommer ringa er! Eller jag! Stäng inte acceptera ljudet. Jag kommer få föda ett barn till som kommer ligga livlös i min famn. Jag vet det så väl! Fast detta lilla barn kommer bara väga några hundra gram och kommer rymmas i min handflata.
Jag vet redan nu, på läkarens blick, på hans ord, på hans agerande. Detta kommer inte gå! Det kommer inte gå!

Altså jag dog en smula när jag fick veta att moseskorg en som jag tittat på och suktat efter i över ett år var nedsatt med 1600 på jollyrooms blackweek REA!
Frans tyclte också att vi nog behövde en sån och mindre än 24 timmar från beställning så står den nu monterad på vardagsrumsgolvet. Det är med något skräckblandad förtjusning. Jinxar jag det nu? Jag försöker föreställa mig en liten där i en det känns ännu långt borta. Samtodigt känner jag att det är just sånt här jag behöver för att göra det verklighetsförankrat. Ännu känns det mest som att denna bebis mest finns i mitt huvud. Att den ligger där i magen och ger sig till känna verkar inte riktigt gå in.
Jag försöker på alla sätt tänka på att få hålla en liten skrikandes i famnen men samtidigt funderar jag på hur man skulle lösa det rent praktiskt. Kan man flytta gravstenen lite åt sidan se de kan få dela grav, får man gör så. Graven bredvid meya är ju vår men där ska ju vi ligga. Ni hör ju hur det låter. Helt befängt men i mitt huvud så verkar det vara normala tankar. Jag planerar för föräldraledig och begravning på samma gång och allt känns på låtsas ännu. Men en liten stund som ikväll när vi monterade vaggan, då blev det på riktigt.
Och se bara så fin den blev!

Jag vaknade pigg och utvilad och fick snabbt ett par godmorgonsparkar från lillbebbe.
Idag känns det mesta ganska bra..gårdagens sms är.låmgt borta och jag har blockaäerqt det numret som hon använder just nu i alla fall även om det säkert snart kommer sms från andra nummer så känns det bra att blockera en väg till kontakt.
Jag ska snart ta en promenad med Bertil och kanske handlar lite när jag ändå är ute. Så slipper jag det imorgon. Imorgon tänker jag ha en draipyjamasheladagen dag. Kanske något bakat med siri, lite julpyssel.
Ser fram emot det.
Vad äter ni för fredagsmys? Tänkte försöka orka spexa till det lite tills Frans kommer hem. Hoppas känner att jag orkar det imorgon också.