Min hjärna slutar inte tänka på möjliga lösningar för oss.
All min vakna tid planerar jag för framtiden..kanske för att slippa tänka på nuet.

Ett annat alternativ än PGD skulle kunna vara en IVF där vi använder både ägg och sperma donator. Det skulle då bli lite som att adoptera, fast barnet skulle ju bli ett spädbarn och vi skulle inte missa något.
Det skulle med största sannolikhet gå snabbare att få till en sådan behandling än vad det skulle göra att behöva vänta på alla provsvar och obduktionsrapporter, genanalyser och fan och hans moster.

Jag har mailat några av de kliniker som vi redan fått svar från gällande PGD för att höra om den möjligheten

Det är sånna som oss som folk säger överbefolkar jorden, visst är det så. De som kämpar emot naturen. Om naturen inte tycker vi ska få fler barn så är det så. Eller?

Jag överför död på mina ofödda barn. Jag vet att jag inte ska tänka så... Att det är omänskligt hårt mot mig själv men det är ju precis det jag gör, jag för över gener på mina barn som inte är förenliga med liv.

Dessa fina fina tjejer... de får aldrig känna solen stråla mot kinden. Aldrig får de träffa sin syster och aldrig får de känna tryggheten i sin pappas famn.

Fick ett sms.
Jag vill inte prata om det! Vill inte tänka på det! Frans blir frustrerad... Vill liksom planera för vad som komma skall! Jag stänger av, stänger ner, låser in mig i mig själv... ta det med någon annan, jag orkar inte. Samtidigt vet jag att tiden inte finns. Imorgon ska vi prata med läkaren. innan helgen ska bebisen vara ute. Annars är det försent.
I journalen kommer detta barn inte räknas. Kommer stå abort. Kommer inte vara ett av mina barn! Det gör ont! Det är visst mitt barn! Hade dom fått som dom ville från början hade vi fortfarande varit ovetande och då hade denna bebisen också varit ett barn. De fattar inte hur mycket det skadar rent psykologiskt. När dom räknar bort detta barn som var friskt vid rutinultraljudet. Men som är döende nu.

Men Frans vill planera. Inte jag. Vill inte prata om det. Helst får de bara söva ner mig och så är det över sen. Men inte.
Så då fick jag ett sms.
Blir stel i hela kroppen.
"Jag vill kremera och begrava bebisen"... DET VILL INTE JAG! JAG vill krama och pussa och amma och sjunga vaggvisa... jag vill sitta bredvid världens stoltaste storasyster i soffan när hon Pussar och kramar sitt syskon! Jag vill spola över och förbi! Jag vill inte prata om det! Jag vill inte!

Lasse kommer och lägger sig nära, nära. Han är så fin den där katten. Jag blir så lugn av djuren. Som att deras själ utstrålar någon slags trygghet.
Det låter ju som att jag käkat svampar men det där monotona spinnandet, den mjuka pälsen, värmen, andetagen. Ja när han kryper sådär nära så blir hela jag lugn.

Siri har en vän som få är förunnat. Siri och Benjamin har lekt så fint från första stund och har haft och har sån glädje av varnadra. Jag är så tacksam att vi nu är grannar och att de får fortsätta växa upp ihop. I slutet av december blir Benjamin storebror.
Något jag är nervös för. Men jag hoppas att Siri skall känna sig delaktig. Kanske kan det vara lite som ett bonussyskon för henne. I väntan på ett eget. För det kommer bli en lång väntan! Så oerhört lång.

Jag tog mig upp ur sängen och nu står lamköttsgrytan och puttrar på spisen. Det blev visserligen inte i tid till dagens middag men jag gick upp ur sängen och det gjorde jag jävligt bra!

Jag känner mig bokstavligt talat som i en dimma. Jag ser dåligt och känner mig sådär fummlig och valhänt. Allt går långsamt och jag känner mig nästan drogad. Obehagligt!

Siri gör allt för att törsta. Säger saker som att "det är så roligt att vara med dig mamma", "du är världens snällaste mamma".. det gör ont att se hur hon anstränger sig för att göra mig glad. Jag fick sätta mig ner och prata med henne. Berätta att jag är ledsen nu men att jag blir glad igen. Jag blir glad utan att hon tröstar mig. Som med meya, jag blev ju glad igen. Siri såg lättad ut. Som att hon trott det var hennes uppdrag.
Fina fina siri!

Denna blogg är INTE till för att tigga pengar eller sympati. Den är till för mig oxh såhär långt tror jag att mina läsare förstått det. Nu är ni relativt många som frågat efter den insamling som drivs i en av de grupper för oss änglamammor som finns på Facebook.
Därför delar jag nu med mig av insamlingen och ni som känner att ni vill bidra får göra det! Vill åter igen understryka att jag inte alls förväntar mig någonting och ni alla visar det stöd ni förmår och ni är ovärderliga på många sätt!


"Ännu en gång har en av våra medlemmar drabbats av det ofattbara, att behöva mista ännu ett barn. Filippa Bräutigam går nu igenom det värsta tänkbara igen, och vi får i en stund som denna, visa stöd och kärlek ?

Precis som alla andra gånger, startar vi en insamling, för att visa att vi finns här ?

Ingen ska känna att de inte kan va med och bidra, och summan är inte av betydelse, utan att alla ska känna att de kan hjälpa till ?

Jag har satt över min Swish till vårt konto som är knutet till gruppen. Swishen är 0707753933

Själar säger aldrig farväl-kontot är i Swedbank och har Clearingnummer 83683 Kontonummer 9331677618

Jag håller insamlingen öppen t.om nästa söndag ?"