Har aldrig någonsin gjort något så hjärtlöst och monotont i hela mitt liv. Har lovat siri att dekorera pepparkakshus idag. Helt fel dag... men jag hade lovat...
Jag har suttit bredvid och försökt låta så övertygande som möjligt när jag berömt henne. Jag vill inte förstöra denna julen för henne också. Men jag har aldrig haft en större känsla av meningslöshet. Har suttit bredvid och dekorera köpepepparkakorna mest för att något sånär kunna hålla fasaden.
Nu är dom dekorerade hela burken. Ångestkakor! Fy fan vad jag hatar mitt liv!

Vi orkar inte ha ett barnrum mer nu..
I snart ett år har vi väntat på bebis och nu dröjer det ju minst ett år till.
Vi har så mycket saker som står där, barnvagn, vagga, skötbord, babysitter, garderob, kläder, blöjor, leksaker...
men vi har inget varmförråd.
Vi är inte beredda att göra oss av med sakerna. De kommer syskon, såsmåningom kommer det syskon.. men hur gör man för att de inte ska bli skadat av att stå på vinden?
Hur kan vi packa in sakerna?
Det är säkert inte helt fuktfritt och rent krasst behöver det ju inte vara musfritt heller. Det gör så ont att behöva göra såhär men det går bara inte... kan inte se det!
I ett år har vi bott i huset som skulle bli hem åt fyra.
Två änglar har vi väntat som skulle fylla rummet med liv!
Det gör så jävla ont!

Vill inte ens öppna ögonen idag!
Allt gör så ont! Har fortfarande inte ätit frukost!
Brösten spänner, magen värker, kroppen strejkar och hjärtat känns som att det ligger som aska i bröstet!
Hur i helvete ska jag klara det här? Hur reder man upp något sådant här? Jag hatar mitt liv just nu! Kan inte vara tacksam över det fina jag har! Kan inte se det! Vill inte se det!
Jag vill bara slippa allt nu! Slippa uppleva detta igen! I huvudet kan jag rabbla upp mängder med människor som jag tycker förtjänar detta bättre än vi!
Så illa är det!
Så långt ifrån mig själv har jag kommit... orättvisan.... den jävla orättvisan! Två av våra fina flickor! Aldrig får jag se dom växa upp! Aldrig får jag se en bebis som ser ut som Frans igen, eller som mig, våra småsyskon kommer varken likna oss eller siri, eller änglarna vi har i himlen...
Aldrig mer kommer jag föda vaginalt, jag klarat det inte en gång till... jag sörjer över kroppsliga funktioner som jag litat så blint på men som svikit mig så! Jag är rädd att framtiden aldrig skall bli som dåtiden. Att jag aldrig skall få tillbaka energin, glädjen, kraften! Att Frans kommer få gå här och ta hand om mig som om jag vore en gamling på ett äldreboende... det finns ingen livsglädje kvar i mig just nu... att dra räcket över huvudet och ligga här är mitt ends allternativ. Jag vill inte gå upp, vill inte behöva leva som om inget hänt, vill inte vara en trebarnsmamma med två av mina barn i himlen...
jag förstår inte varför jag ska behöva leva igenom det här.... igen

Jävla helvete! Nu börjar brösten spänna. Världens bästa mat för ett litet barn, kroppen förbereder sig på att förse Wilya med mat! Den där käftsmällen. Hånet, behöva se mjölken som skulle nära mitt barn rinna ner i avloppet. Hur överlever jag hela denna resan en gång till?
Amning som är drt absolut vackraste jag vet, det som trollbinder mig så och som jag vill omslutande mig med på min framtida arbetsplats. Tre gånger har min kropp förberett sig på att få nära de finaste flickor jag någonsin skådat med mat. Bara en gång har den fått fullfölja den uppgiften. Jag kräks på denna jävla kropp! Som blir gravid av att diska underkläder, som fungerar precis som den ska men som inte kan se till att hålla barnen trygga i magen tills de får komma ut och ligga i famnen. Som inte kan göra dom friska! Varför får inte mina barn vara friska!

Frans är en underbar pappa, så närvarande, så kärleksfull, så sprallig och så fin. Jag har längtat så att få de honom hålla vårt nästa barn i famnen. Föreställt mig hur det ska kännas. Som fjärilarna i magen när man är nykär, som det kändes när han höll i siri första gången. Som jag har känt när Jag sett honom interagera med spädbarn sedan dess.
Det gör så ont att de två barn jag fött i år aldrig fått känna den totalt uppslukad kärlek som deras pappa har väntat på att få visa..
Att se Frans med andras barn gör så ont. Veta att våra flickor aldrig får träffa honom... aj! Ont ont ont!

Både jag och Frans somnade och sov flera timmar idag. Vi är känslomässigt och fysiskt slut.
Jag önskar att jag kunde vara där för honom som han är där för mig. Jag vet inte hur jag ska formulera mig för att drt ska komma ut rätt. Han är verkligen mitt allt. Ibland känns det som jag har honom att tacka för att ens orka andas. Den bördan han bär på blir tusen gånger större när han dessutom skall se till att hålla mig i liv. Jag vet att jag inte är samma som när han föll för mig. Rädd att han ska vakna en dag och inse att han inte orkar leva såhär. Inte orka vara den som håller hela familjen fungerande.
Men jag tror och hoppas att den dagen då vi har lillasyster/lillebror här hemma kommer jag sakta men säkert återvända till något slags normalläge. Åtminstone är min förhoppning det.
Vi har nog valt fertilitetsklinik nu också. Det blir en lång väntan till februari men det blir värt att vänta på!

385 gram och 25 perfekta små cemtimetrar!

Helt sjukt att jag ska behöva slåss för att få mitt barn vägt och mätt. Men nu är det gjort.. för alltid inristat i mitt hjärta!

Jag vaknade med ett ryck imorse!
Blev så rädd att de skulle skicka henne på obduktion utan att ha vägt och mätt henne!
Jag har bett om längd och vikt sedan hon föddes!
Wilya föddes i onsdags kväll..sedan dess har jag sagt upprepade gåmger att jag vill ha längd och vikt. Alla har lovat att ordna med det. Men igår när vi åkte var det inte gjort!
Inatt åkte vi hastigt ifrån avdelningen då barnmorskan var hemsk, känslokall och otrevlig!
Men hon sa innan vi åkte att om vi ville ha kvar henne på avdelningen så kunde de skicka henne på obduktion först på måndag. Om vi ville se henne igen. Vi sa att det är lika bra att hon skickas.
Men vi har inte fått någon längd och vikt.
Så jag ringde nu på morgonen för att försäkra mig om att dom gör det.
Då får jag veta att det inte är gjort och dom ska "försöööööka" hinna det. Och "i vanliga fall så gör man faktiskt inte det"...
då får dom inte skicka henne. Jag ska ha längd och vikt! Förlossnings koordinator säger att dom inte kan lova något ännu en gång. Men vad förstår hon inte!? Dom FÅR inte skicka henne om hon inte är vägd och mätt!
Tur att min tilltro till vården är obefintlig och jag vaknade med ett ryck av rädslan, tänk om dom skickar henne utan att väga och mäta! Vilket dom uppenbarligen var påväg att göra.
Jag är så arg! Så ledsen och så besviken! Ännu vet jag inte om dom kommer väga och mäta henne! Jag kan inte fatta hur de kan få gå till såhär!