Första betalningen till Prag är gjord. Nu ligger det två embryon i frysen i Tjeckien och vöntar på att vi ska hämta hem dom i februari! Det känns helt surrealistiskt och jag vill inte påstå att jag känner mig glad just nu. Men det känns som att nu finns där en chans igen. En chans för 2016!

Då kommer dom jävla tankarna!
Då saknar jag mina flickor!
Mina fina fina flickor!
Lilla lilla lilla Wilya! Jag älskar dig så jag vill skrika! Jag kommer fortsätta skrika på de som kallar dig för foster! "Ett liv fast ändå inte"! Du var ett liv! En energi, så full av liv där inne i min mage. Så stark!

Men så var jag tvungen att svälja tabletten! Imorgon är det två veckor sedan vi fick veta att du var sjuk! Två veckor sedan jag förstod vilken utväg det skulle ta! Älskade Wilya vad orättvist livet är! Jag tvingades avsluta ditt liv! Aktiv dödshjälp! Tvingades svälja tabletten. Den enda tablett jag någonsin haft svårt att få ner. Men en stor klunk så var den bara borta.
Ingen återvändo! Och tårarna forsade längs mina kinder. En klunk så hade jag gjort det. Avslutat livet på det liv som aldrig fick bli...som aldrig skulle få vara hos oss... lindra lidandet på det barn som skulle göra oss lite mer hela igen. Som skulle komma att fylla ett spökrum med liv, aldrig ta din systers plats, men ta en plats! Lindra liiite av det onda som Meya lämnade efter sig! Älskade lilla lilla lilla Wilya! Jag är så jävla arg! Hur fick det bli såhär? Hur in i helvete kunde det bli såhär! Jag älskar dig högre än himlen!

Energier kan ALDRIG förintas!
Bara inta nya former!

Nu är det färdigt. Vi har fått klartecken från Prag med behandlingsstart i februari.
Nu hänger allt på att mensen kommer igång som den ska.
Men idag genererar det ingen glädje. Idag gör allt för ont för att jag ska kunna glädjas åt det. Känner mig inte ens optimistisk att det skall kunna gå. Tänk om jag blir lätt gravid bara för att vi är en sån perfect match. Tänk om någon annans ägg inte fastnar.
Men vi ska försöka....
Försöka tro på bebis i sluten av 2016. Det låter så oerhört långt borta, hösten 2016.

Ännu en gång får Frans vara stark nog åt oss båda. Vi vet hur vi vill att Wilya ska begravas och att sitta och prata om det ännu en gång.... hur mitt barn ska begravas, jag fixar det helt enkelt inte.
Jag stannade hemma, ligger kvar i sängen och gråter. Frans åkte iväg för att själv förmedla hur vi vill ha det. För att skona mig så långt det är möjligt.

Han ska åka förbi guldfynd och köpa halsbandet också. Snart får jag bära två änglavingar om halsen, och två barn i hjärtat medan de leker kurragömma mellan molnen.

Enda gången jag tagit av mig Meyas vinge var inför magnetröntgen. Vad symboliskt det blev. Jag fick ta av mig bandet till min första ängel för att få bekräftat att jag skulle ge himmelen ännu en. Så smärtsamt.
Men snart får meya sällskap runt halsen, hon har redan sällskap i hjärtat och därborta där jag inte kan hålla om dom. Mina älskade små flickor!

Det känns som att allt passerar revy framför ögonen. Som att det är minnena sommkommer tillbaka. Men så är det inte. För vi måste gå igenom detta en gång till och det är helt sjukt! Jag måste ännu en gång sitta ner och diskutera hur jag vill att mitt barn tas om hand efter sin död. Om vi inte kremerar henne så kastas hon som medicinsk avfall och bränns ihop med moderkakor och annat anatomiskt avfall. Nej tack!

Jag fattat inte, jag kan inte i min värld få in att även Wilya är död. Det som var en såndär löjlig rädsla, något som var en omöjlighet skulle inträffa igen men som man ändå var så lamslående rädd för... det har hänt. Oxh hon såg så frisk ut. Inga felställda ben, inga korta armar, helt normala ansiktsdrag, så fina och man kunde se att det skulle bli ännu en kopia av Frans. Barnmorskan höll med, lite stora händer kanske, efter att tittat på både henne och meya, dom har nog lite stora händer bägge två sa hon. Det var allt!
Hur mycket av Meyas däfysiska defekter kom egentligen I slutet av graviditeten? Att armarna var korta och benen olika långa skulle ju eventuellt kunnat ske senare men är det realistiskt att tro att de skulle drabbats av samma sak när Wilya inte över huvudtaget uppvisar någonting i närheten av det Meya gjorde...

Nu ska vi träffa kurator och sjukhuskyrkan. Vi har haft samma kurator i 9 månader nu. En lång tid och jag hade byggt upp ett sånt förtroende för henne. Men det känns som helt borta nu. Hon kom och träffade oss på bb innan Wilya var född. Hon som pratat om bebisen under hela graviditeten, hon började prata om ett foster och jag mår illa! Hur kan en bebis bli ett foster bara för att den ska dö? Jag må vara känslig men det känns som att förtroendet är som bortspolat och jag vet inte om drt kommer gå att bygga upp igen... i vården är hon ett foster, i journalen har jag gått igenom två förlossningar. I journalen är hon ännu ett av mina missfall, en sen abort... jag vill spotta I deras jävla journaler! Hon är mitt fina fina barn! En kopia av sin pappa. Hon skulle bli stark och frisk och få vara här hos oss! Jag mår illa bara jag tänker på vården just nu. Vill inte vara på sjukhuset igen, men jag har knappast något val!

Jag orkar helt enkelt inte idag

Siris alldeles egna pepparkakshus. Hon är så fin siri. Önskar jag kunde se fram emot den här julen men det känns inte som att det finns någonting att se fram emot alls längre. En ängel som skulle varit 9 månader och krupit runt på golvet. En annan som skulle legat i magen men som inte finns mer. Jävla helvete!