Vi har lyckats handla några julklappar åt siri nu även om ingen av årets klappar är ens i närheten så genomtänkt som dom brukar vara. Men något att öppna på julafton. Siri klagar nog inte på spel och annat med frosttema. Jag har inhandlat en klänning att ha på mig på julafton också. Hur meningslöst det än må kännas.

Vi har bott i huset i nio måmader nu. Igår var det på dagen 9 måmader swdan föyttöasset gick. Nu är vi hemma och försöker röja lite på barnrummet som ska få tjäna andra syften ett tag framöver nu. Det gör för ont helt enkelt.

Grattis fina Meya på 9 månaders dagen. För idag var det 9 månader sedan vi med sådan glädje insåg att idag skulle vi få träffa dig!

Nu är Wilya obducerad!
Fy fan vad ont det gör! Att de skurit med kniv i min lilla tjej!
Min fina fina tjej!

Så var det morgon igen.
Jag har sovit några timmar och borde väll vara utvilad.
Men det är jag inte. Och kroppen mår inget bra. En konstant oro i hela kroppen har jag just nu. En oro som inte vill lägga sig. Som en anspänning I käken, jag kommer på mig själv att bita ihop så hårt att kindtänderna värker, ibland har jag undermedvetet lagt tungan emellan för att det gör mindre ont i käken då. Efter en stund så märker jag det för då bultar hela tungan. Andningen ligger någonstans i axelhöjd hela tiden och pulsen ligger och fladdrar som fjärillsvingar konstant. Magen värker och min kropp mår skit. Jag hade just slappnar av i min graviditet. Hade just fått släppa obehaget i kroppen, börjat sova ordentligt. Men så försvann även Wilya. Den vackraste lilla tjejen, så lik sin pappa, mitt livs största kärlek. Och jag vet att hon skulle berika mitt liv så enormt detta lilla vackra barn. Nu är det enda som finns kvar av henne här hos oss en enorm saknad och en ångest som ockuperat min kropp från morgon till kväll och sen börjar den om igen.
Jävla fan! Jag kommer aldrig att repa mig igen! Inte med två av mina barn någon annanstans! Helvete!

För Siris skull så ska vi tacos in till julmarknaden. För min del hade det kunnat kvitta i år. Hade hellre låtit bli. Fira jul med två änglar i himlen känns sådär lockande och jag är arg och bitter!
Varför? Så jävla meningslöst!

Mailade med ivf koordinator igår. Det låter som att vi hr extremt goda chanser att lyckas. Dessutom låter det som att möjligheten att få. Sätta in tre embryon inte är helt utesluten för att ytterligare öka chanserna. Vi vet inte riktigt hur vi ställer oss till det än men möjligheten att alla tre skulle fästa är liten och ökar ju chanserna till att vi får en liten i november. Kanske två tillochmed. Vi måste väga alla nackdelar mot de enorma fördelarna och se om vi vågar chansa på tre. Vad jag vet är att det börjar kännas ganska spännande det här! Jag får lite pirrigt i magen när jag tänker på det. Min högsta önskar har inför varje graviditet varit tvillingar. Nu säger dom att chansen för tvillingar vid två embryon är 25%. Chansen vid 3 embryon blir ju ännu större och vi båda önskar oss inget annat. Tänk om vi kunde få två, så mycket kärlek 2016 som kompenserar i alla fall lite grann upp för alla förluster i år. Försöker att inte längta för.mycket till mars Men det är svårt att låta bli.

Den 29e december klockan 9.00 då skall vi ha telefonsamtal med läkaren som ska sköta vår embryodonation. Är spänd men förväntansfull. Vet inte vad jag ska vänta mig eller hur det kommer gå till riktigt.
Jag vet att jag ska ta lite prover hemma innan vi åker. Äta östrogen pch ta progesteron från mensen i februari men sen vet jag i stort sätt inget mer.
Två veckor så vet vi mer helt enkelt! Och vi är båda extremt nyfikna på vad som väntar.

Har tagit mig upp ur sängen idag. Tillochmed tagit mig ut i trädgården en stund. Vi har försökt få lite ordning på vår trädgård som sett ut som om den varit övergiven i århundraden. Vi har ett par buskar som vi vill få upp hur vi nu ska lyckas med det och ett äppelträd som tydligen efter efterforskningar skall kapas först i februari. Men annars så är det inte så pjåkigt längre *harkel* det är tydligt att gen av oss vet hur man sköter en trädgård. Vi fnissar åt varnadra när vi står där helt handfallna.
"Jaha, nu då?"

Jag har ju legat några kilo plus efter Meya även om jag lyckats hålla vikten helt med Wilya. Jag har lite försiktigt börjat med viktväktarna igen och kilona verkar inte sitta stenhårt just nu.
Jag hoppas på att ha hunnit på ner i alla fall ett par kilon till innan det är dags för att hämta hem embryona från frysen där borta.
Egentligen borde jag gå ner lite drygt tio kilo men det får vänta. 2 kilo till så är jag normalviktig på BMW skalan igen! Det vore inte allt för dumt!
Vi får se vart jag landar tills det är dags.