Jag är så trött. Trött både fysiskt och psykiskt.
Mamma hörde av sig idag.
En del i den uppväxt som jag skrev att jag skulle berätta om. Min mamma är sjuk! Jättesjuk!
I perioder i mitt liv gjorde jag allt för att skydda henne. Som liten gjorde jag allt för Att försvara henne, beskydda henne och hjälpa henne. I många år gick så extremt mycket energi åt till att orka vara hennes mamma fast jag var hennes barn. Varje dag jag kom hem från skolan fick jag snabbt utvärdera hur hon mådde. För det kunde svänga fort! Jag pendlade mellan gudagåva och jävulen med tvära kast och aldrig visste jag hur hon skulle må när jag kom hem.
Jag har slitits ur sängen på nätter och fungerat som ett verbalt bollplank. Det fysiska våldet var aldrig det värsta men helt skonad
från det var jag inte heller.
Trots det så gjorde jag vad barn gör mest! Skyddade henne in i döden! Tills siri kom, och jag insåg att hon får hantera sin ångest själv nu! Jag tänker inte ta den och min dotter skall skonas från att se det.
Saker började rinna av mig och jag slutade beskydda. Slutade försvara och började mer och mer säga emot och försvara mig själv, försvara min familj!
När meya föddes och dog eskalerade påhoppen utom alla rimliga proportioner. Jag fick höra de elakaste en människor någonsin sagt till mig, gång på gång på gång. Då kunde jag inte stå pall längre hade inte kraften att avvara för att värja mig emot henne. Det gick så långt att när påhoppen emot mig var slut riktade de sig även emot Frans och slutligen siri. Som att hon gjorde allt för att komma åt mig och jag bröt totalt.
Det var nog nu!
Men så hör hon av sig igen. Till en början lät det ganska bra. Tänkte att jag skulle berätta om den nya graviditeten..

Skickade bilden på magen

Får ett svar att bilden är besynnerlig. Att det ser ut som att min man tuggar på mig som en grävling oxh sprider mig som gödsel.... ett lång medelande där hon spyr galla över min underbara man som har varit allt jag har, den som gjort att jag överlevt meyas död och mammas reaktioner därefter.

Jag har tidigare i livet aldrig ältat eller klagat över vad som hänt mig. Men nu kan jag inte låta bli längre! Jag är avundsjuk på de som har sin familj nära! Som kan finna stöd hos sina föräldrar och känner trygghet i det. Jag har personer i min närhet som betyder så mycket. Framför allt en släkting som alltid gjort allt för att stöttta, klokare än få och med en fingertoppskänsla som är få förunnat! Som alltid har något klokt att säga och som gör det vid rätt tillfällen. Du vet vem du är och jag är så glad att du finns! Försöker vara tacksam för det lilla men ibland är det så oerhört långt inne!
Jag vill också vara normal! Jag vill också fira jul med min familj, välfungerande, utan gräl och utan sjukdom! Jag saknar det livet jag aldrig haft. Det livet som jag kan skapa med den familj jag har idag! Som jag är så otroligt tacksam för..
Min man och mina barn. En på jorden och en i himlen! De finaste av fina!

Dagarna flyter liksom in i varandra nu. Jag försöker att fokusera på allt annat än graviditeten, på gott och på ont. Men kärleken har börjar komma nu. Rädslan för att denna bebis inte ska få stanna är enorm och blir starkare och starkare ju mer man vågar älska. Att inte knyta an är ju en skyddsmekanism men jag har så dåligt samvete mot bebisen i magen. Den har samma rätt att bli älskar lika intensivt och villkorslöst från det där första pluset på stickan som sina syskon. På tisdag blir det nytt ultraljud. Jag är inte direkt orolig, vilket också är konstigt. Om jag är rädd för allt, varför skrämmer inte det mig då?
Jag får fortfarande inte tag på läkaren gällande meyas eventuella diagnos och det är stressande.
Tröttheten eskalerar och helst av allt hade jag sovit dygnet runt känns det som. Men
snart blir det att åka iväg mot jobbet. Där går tiden snabbare. Ska bara ta en promenad med Bertil först. Han hävdar att ingen gått ut med honom på en vecka.

Siri och en nest bästis har lekt här hemma hela dagen. Dessutom har de hjälpt mig att baka årets första saffransbullar.
Min nya assistent får ankarsrum är magisk! Om man kan vara kör i materiella ting och om jag skulle våga erkänna det så hade jag förklarat min kärlek till min födelsedagspresent passionerat. Jag har hunnit prova både rivjärn och degblandare idag. Middagsvila fick jag hoppa över och nu går öonen minst sagt i kors!
Blir snabbmat till middag och sen blir det sängen för min del. Jag är helt slut! Och imorgon är det upp i ottan för att åka mot jobbet igen.

Inatt låg jag vaken halva natten, om inte hela. Hade två saker som hindrade mig från att sova. Dels bonde jag bebis sparka så tydligt. Låg med handen på magen och kände hur den lill* rockade loss ordentligt där inne. Frans fick sig också en spark igår. Mysigt, även om hans entusiasm inte direkt räckte för att hålla honom vaken och känna en stund till. Tror jag det som han fejkade för mitt kalas här hela dagen igår. Fina Frans! När bebis väl lugnat ner sig gjorde sig nästa besvär tillkänna. UVI! Tjoho! Inte något vidare trevligt! Varit på toa hala natten. Försökt hålla mig men när man ligger vaken endast medveten om att jag måste kissa! Nu! Så är det svårt att inte gå upp. Jag har haft massa urinvägsinfektioner genom mina dar och har sällan behandlats för det. Brukar reda ut problemet själv. Men jag är numera medveten om vilka konsekvenser det kan få när man är gravid så jag pallade mig glatt iväg till vårdcentralen i morse. Antibiotika på den och ännu en tablett att komma ihåg. Eller rättare sagt tre. Önska mig lycka till!

*pst* jag fick en ny bakmaskin igår! Jösses vad fin den är! Tanken var att jag och siri skulle baka lussebullar på den nu men hon försvann hem till grannen
Jaja, kan klappa på den sålänge

Jag har fortsatt leta en diagnos. Inte nöjt mig med "någon slags kromosomfel" som dödsorsak och i magen har det inte känts riktigt rätt.
Jag tror jag har hittat diagnosen, en förklaring på allt det man kunde se med blotta ögat. Alla Meyas yttre defekterna skulle kunna förklaras med det faktum att hon var dvärgväxt. Det som skrämmer mig nu är att det verkar vara genetiskt. Att 75% av barnen blir anlagabärare eller sjuka och nu är jag livrädd för bebisen i magen.

Om meya skulle varit dvärg förklarar det hennes stora huvud och höga pannben. Hennes lite platta näsa och hennes korta överarmar. Det skulle förklara missbildning en i hennes höfter och att hon hade så stor buk. Det skulle förklara varför benen inte var jämnlpnga och att hon hade en inåtrotation och droppformade på ena benet. Det förklarar tillochmed dödsorsaken!

Jag ska ringa läkaren på måndag men just nu är jag livrädd! Tänk om bebisen i magen också är sjuk!

Idag firar jag födelsedag!
Självklart har min söta karl och underbara dotter ordnat med mys på sängen, tårta och blommor. Ibland är jag bara för tacksam över att ha dom!
Jag är förundrad över var jag befinner mig i mitt liv. Jag har ett liv som är få förunnat!
Jag är tvåbarnsmor! Det är helt fantastiskt! Snart trebarnsmor! Jag är gift med världens underbaraste man! Har en dotter som är vad man skulle kalla en riktig gudagåva om man nu trodde på honom. En dotter som saknas mig enormt men som trots allt berikar mitt liv, hon har funnits i mig och det är där hon kommer att finnas nu. Det smärtar att hon inte får vara här men ingen kan ta henne ifrån mig!
Jag har en hund som är bedårande och en katt som är knäppaste än få!
Vi har vårt underbara radhus i en fantastisk liten idyll! Jag är så oerhört tacksam. Jag har en examen och ett fast jobb som jag trivs med, och jag har mål i livet!
Det jag har idag var aldrig så självklart för mig. Under perioder i min uppväxt så trodde jag verkligen aldrig att mitt liv skulle bli så bra som det faktiskt är, trots enorm sorg så ser jag det! Jag är så lyckligt lottad, verkligen.

Men min uppväxt var aldrig en dröm. Jag känner ett behov av att dela med mig av den. Att ni som läser min blogg skall förstå var jag kommer ifrån. Hur jag mått och förstå de dagar som jag bara klagar på allt, trots att jag är så lyckligt lottad.
Jag tror att jag inom kort ska ta kraft till mig och berätta lite mer om mig själv. Jag har bara skrapat på ytan hittills och jag känner att ni förtjänar att beta mer. Och jag behöver bara få det ur mig.
Vi får se när det kommer. Inte idag, idag är jag tacksam och lycklig och ska inte älta. Men imorgon kanske.

Alltså mina vänner. Inte alltid har jag de i soffan eller runt husknuten men alltid vet jag att de finns där!
Jag har vänner som är så fina att hälften vore nog. Idag möttes vi upp av en hel hög av dem.
Vissa som jag lärt känna tack vare min fina man, andra genom barnen, vissa har bara glidit in som partners till vänner men som nu betyder så oerhört mycket för mig! Och min man som planerar, helt överraskande att det blev något var jag väll inte men detta hade jag inte väntat mig. (Han har inget vidare pokerface min man).
Vi skulle på datenight, men möttes upp för chokladprovning och middag. Så underbart man mår i deras sällskap!
Så härlig kväll med många skratt och massor av glädje. Uppdatera sig om vad de håller på med som man inte sett på länge, vad man inser att man saknar vissa! Och jag är usel på att höra av mig, kanske har jag blivit för hemmakär efter allt som hänt. Men att träffa dom alla och känna hur bra de får en att må! Det är underbart!
Tack snälla fina ni för att jag stundtals faktiskt känner igen mitt gamla jag! För att ni frågar om meya! För att ni vågar ta upp henne även i glada stunder! För att ni vågar prata om annat, för att ni är så lyhörda, så förstående och så bäst!

Idag var jag ledig och jag och siri har haft mys hela dagen. Vi har pärlat, lekt med playdoh, tittar på barnkanalen och bakat muffins. Men jag känner mig så matt. Energin räcker inte riktigt riktigt till.
Det är mysigt att ha henne hemma när allt flyter på och när siri inte bråkar.
Jobbar på med järnet för att få upp energin men det är motigt..får väll börja köpa hem spenat och jordgubbar i mängder igen. Och blodpudding. Jag som egentligen gillar blodpudding mår illa bara av tanken på att äta det men nu är det väll knappast nått att be för direkt.
Bebisen sparkat på. Fortfarande inga direkta utbrytningsförsök men sparkar det gör den.
Nytt ultraljud om två veckor. Jag räknar ner!