Vi hade gått och lagt oss nu. Fina Frans och jag!
Då byter de personal och klockan tio rusar det in den värsta människa jag någonsin träffat.
Totalt iskall och fullkomligt jävla hjärndöd. Vi har varit så nöjda med vården fram tills nu! Har blivit väl bemötta och alla har gjort sitt yttersta.
Men så skulle vi bara sova, åka hem redan imorgon bitti. Istället åker vi redan nu! Barnmorskan som kom inrusande skulle ha upp oss ur sängarna, vi skulle byta rum med en gång. Dels så gör alla så Så fort man är förlöst (alltså ungefär 30 timmar sedan ) för det andra så var detta rummet inget bra! Här var ju så lyhört och i det andra rummet fanns ju tv!
Ja för tv är ju precis det jag saknat, titta på tv var verkligen ett behov jag kände att jag behövde få uppfyllt särskilt när jag sover!
Anledningen att vi är här är mina svåra eftervärkarn som inte vill släppa. Vi ville va här så jag skulle kunna få starkare mediciner om det behövs för att kunna sova. Inatt fick jag injektioner. Men nej sedu jag är medicinskt färdigbehandlad och hon ska inte göra Något mer med mig nu.
Vi åker hellre hem, så det gör vi nu!
Men jag ville ha min journal först!
Den får man i handen när man lämnar förlossningen, så har det varit sedan siri föddes och säkert långt innan dess.
Men nej så går det inte till!
Den får hon inte skriva ut. Och det hade inte spelat någon roll vilken barnmorska vi frågade påstår hon! Ingen skriver ut journaler längre!
Sen när då?
Sen många år! Jag jobbade på Mölndal fram tills för ett drygt år sen och då skrev man ut.
Då helt plötsligt finns det tydligen barnmorskor som gör det men det vägrar hon!
Denna barnmorskan är ett skämt! Så jävla otrevlig och oförskämd och jag hade kunnat spotta henne i ansiktet. När tillochmed Frans reagerar så säger det en hel del! Detta är bortom alla rimliga gränser. Får hoppas värkarna inte fortsätter såhär hela natten! Kan verkligen inte vara kvar här!
Det är synd att den sista man mäter skall vara en sån idiot! Att det är minnet man kommer bära med sig nu, att man fick fly mitt i natten för att inte bli sårad mer än nödvändigt. Hon är ett stort jävla skämt! Säkert bitter på livet!
Fy fan för dålig vårdpersonal!

Snälla säg att jag aldrig blir som hon!

Lika stark som glädjen var när jag fött Siri. Lika stark var sorgen när vi förlorade Meya! När beskedet i förra veckan kom, att vi skulle mista även Wilya så var det lika lamslående som att göra att meya inte klarat sig.
Men sen lugnade det sig. Paniken gick över i någon slags acceptans snabbare än vad jag hade förväntat mig och när vi har fått se Wilya så har det inte kommit många tårar.
Jag känner mig så hemsk. Varför rör smärtan efter henne inte lika intensiv. Egentligen vet jag nog svaret. Det faktum att jag hela graviditeten nästan räknat med detta. Att jag inte har knutit an och tagit henne till mig på samma sätt som med hennes systrar. Jag har inte kunnat och inte vågat. Och nu känner jag mig så hemsk! Varför fylld jag inte av skrik och sorg när jag ser denna lilla lilla flicka ligga där i korgen helt livlös? Varför känns det inte lika hemskt som det gjorde när jag svalde tabletterna eller när jag fick beskedet.
Jag vet att jag älskar detta barn och jag tror inte det beror på att hin legat kortare i magen. Just nu hatar jag mig själv över tanken om mitt sätt att hantera situationen skulle göra att Wilya känner sig mindre älskad. Eller är det bara det faktum att jag gör detta för andra gången som gör det hela mer uthärdligt och mindre svårt att greppa?

Vad jag vet är att livet är så jävla orättvist!
Ingen av mina flickor förtjänade det här! Och jag vill ha dom tillbaka!

Det är verkligen inte lätt att ta hand och fotavtryck på händer och fötter som är så futtigt små. Siri var här och hjälpte till.
Fina siri!

Första tabletterna sattes upp 15.10
Tio minuter senare började värken. En enda lång värk som varade i 4 timmar innan lilla Wilya föddes.
Jag försökte vara stark men smärtan var fruktansvärd och jag fick ingen paus.
Jag kräktes på morfinet trots att dr föraökte parera det men läkemedel mot illamående oxh började med en fjärdedels dos så att smärtlindrande mig var omöjligt. I fyra timmar andades jag i lustgasen och led med Frans som var tvungen att sitta där bredvid och uppleva allt så klart.
Så många ord han viskade i mitt öra. Denna vackra man! Jag önskar jag klarade av att göra detta igen under andra omständigheter , men jag är färdig med vaginala förlossningar nu! Vill aldrig behöva återuppleva den smärta som nu avslutats med två nya änglar i himlen.
Hon var den minsta av minsta vår lilla Wilya!
Nu håller systrarna varann i hand och dansar bland molnen! Skapa nu inte totalt kaos där uppe mina fina flickor, innan mamma kommer och styr upp.

Jag är så jävla rädd nu! Har aldrig varit rädd för smärtan förut, inte denna smärtan i alla fall. Men nu är jag det! Så in i helvete rädd!
Skall snart få.den första cytotec tabletten och jag vill bara krypa ihop i fosterställning och vägra.
Jag har redan massa sammandragningar, och de gör redan rejält ont. De kommer ganska tätt och jag är livrädd för hur kroppen ska reagera på cytotecen. Hur lång tid kommer det ta. Jag både vill Att det ska vara över och vill att det aldrig ska starta. Jag kan inte fatta varför vi förtjänat detta? Vad är det jag gjort som är så fruktansvärt... Att det ska gå ut över mina ofödda barn...

Världens finaste lucia! Världens bästa storasyster!

Trots blödning och massa sammandragningar som börjar kännas en hel del så Fick jag åka på luciafirande.
Jag har öppnat mig 2 cm på läkemedlet som inte skulle påverka me ränta att jag kunde blindo te lös i magen. Men kan min kropp motarbeta mig så gör den det. Kan ju trösta mig med att den verkar fatta vad som ska hända och hoppas att värkarbetet kanske inte behöver ta flera dagar. Jag är ändå ändå för eftermiddagen. Idag flyttas vi över till förlossningen. Jag vill inte!