Bebisen adekvat just hicka för första gången. Första och sista. Den kämpar på där inne. Det känns så.brutalt oxh jag vill inte mer!
Söva ner mig! Plocka ut den bara! Fina lilla barn vad vi inte skulle behöva gå igenom det här. Ingen av oss! Vi vill ju bara så gärna få lära känna dig! Det är så mycket kraft i dig. Du sparkar som en hel Zlatan trots dina ynka 22 veckor. Vi fick aldrig något direkt relation du och jag. För jag har inte vågat skapa någon. Det får jag ångra bittert nu! Vad jag önskar jag kunde ditt rörelsemönster. Viste vilken musik som fått dig att dansa satsa i magen och lärt mig kommunicera med dig med buffar och bus. Meya kände jag som en egen liten individ när hon kom. Men inte du. För jag har inte vågat. .. jag har varit för rädd att förlora dig... och nu gör jag det!

Frans är hemma och packar. Vi kommer ju bli här några dagar nu..
Inte den vanliga bb väskan direkt. Vi får inte med oss en liten hem från denna sjukhusvistelse heller.
Siri ska komma förbi sjukhuset. Det är viktigt för mig att hon förstår vad som händer. Vi har berättat att denna bebisen och meya antagligen är sjuka på samma sätt och hon vet att det inte blir någon bebis denna gången heller. Men jag är inte säker på att hon förstått att bebisen inte ska ligga kvar i magen mer. Att den också ska komma ut och inte sparka mer nu.
På onsdag morgon har hon luciafirande på dagis. Hon har förberett sig så länge och har verkligen sett fram emot det. För henne är det nog kollapsat viktigt att jag är där. Så efter det påbörjar vi cytotec.
Jag är så rädd för vad som komma skall. En lång utdragen förlossning och den enorma känslomässiga påfrestningar som det innebär. Jag klarar inte att vara stark igenom det här. Och Frans har börjat vackla. Det förstår jag. Han kan inte heller vara klippan igenom det här. Vi får helt enkelt luta oss mot varandra. Gråta svära och komma igen. Utan honom hade jag inte varit här idag. Jag får helt nest försöka trösta, hur jag nu skall klara det. Vi klarar det tillsammans...

Nu har jag svalt den första tabletten...
Känns det okej? Vad är okej? När kändes det okej sist? Jag vet inte riktigt...
Fosterrörelserna kan börja minska nu, men inte precis nu. För nu sparkar bebisen sådär igen. Som under magnetröntgen. Riktiga utbrytningsförsök... Lilla bebis, förlåt igen, förlåt för att jag inte kunde skydda dig.. förlåt för att du inte fick stanna här hos oss! Vi ville inget annat!
Pappa är så ledsen nu... jag med... det är helt ofattbart hur definitivt det är när man sväljer den där tabletten.. tabletten som ingen annan kan svälja åt mig. Tabletten som kommer få det lilla hjärtat i din kropp att sluta slå. Du får göra storasyster sällskap bland änglarna nu.
Bullkalas varje dag och bus i utan gränser.
Så ses vi igen! I sommar solen som värmer min kind, i ljudet av vågorna som slår emot strand, i vinden som blåser genom träden och i regnbågen som spricker fram efter stormen. Då ses vi igen innan vi återförenas i nagialia! Mina älskade små barn!

Till efterrätt blir det abort piller.
Det gör så jävla ont att behöva gå igenom det här igen! Jag trodde aldrig att jag skulle sitta här. Behöva uppleva det en gång till. Men vi har varandra och sålänge Frans orkar bära mig igenom det här så kommer jag överleva.

Förövrigt kan jag meddela att maten smakar ungefär lika illa som det ser ut.

Sitter i väntrummet på specialförlossningen. Skall få två tabletter som ska starta hela processen. Ingen återvändo, men det har det å andra sidan inte funnits på en vecka.
Dagens läkar samtal gick lugnare till. Inga utbrott eller frispel från min sida och en läkare som faktiskt tog till sig vad vi sa. Väljer Vi att åka utomlnads för att sätta in ett embryo så är våra chanser till PGD i Sverige bortkastade. Däremot kan det ta månader innan vi ens får svar och svaren kan bli att det inte finns möjlighet till pgd. Kanske är våra barn så unika att inga svar finns att få.
Vi kan inte vänta så länge och potentiellt på ingenting.
Känner mig tom och rädd. Men jag får somnar vill. Jag får ligga på sjukhus tills detta är över. Blir många dagar borta från siri. Men vinkar gå på hennes luciafirande på onsdag morgon innan vi ska få dom livmodersammandragande medicinerna.
Sen kan det ta upp emot 3 dygn. Det låter helt sjukt. Hela veckan ska vi hålla på. En lång resa emot död och förtvivlan.

Det var ju så det skulle sluta. Med hud mot hud med rosig bebis.

Om mindre än en timma skall vi träffa läkaren igen! Jag vet hur det kommer sluta! I skroknoch panik! Jag orkar verkligen inte med detta! Inte alla! Förstår inte hur jag ska kunna! En lång utdragen process som jag bara vill slippa!

Jag fick ikväll den varmaste förfrågan jag någonsin fått. En sån oerhörd kärlekshandling från en egentligen mycket ytlig bekant.
De har ett embryo i frysen, är färdiga med barn och ny frågar dom om vi skulle vilja ha det. Embryot finns i Sverige och det innebär nog dessvärre att det inte går..embryodonation är enligt mina efterforskningar olagligt i Sverige.
Men att en annan människa erbjuder något så fantastiskt träffar verkligen rakt i själen! Jag vet inte hur man ska tacka för en sådan sak även om det nu inte är möjligt att fullfölja.

Vad jag vet är att vi kommer kämpa och att vi kommer få barn! För vi ger inte upp!

Ännu fler alternativ. I Europa kan man utföra ivf med frozen embryo. Det motsvarar precis som det låter ett färdigt embryo som fryst ner, tinas upp och införs. Det blir inte heller vårt biologiska men det blir vårt. Och vi är med från början..kan antagligen påbörjas ganska snart efter jag läkt och kan vara ett alternativ innan alla undersökningar är färdiga. Sån vi på lång sikt spara till fler syskon och PGD
Jag känner mig mer optimistisk för framtiden nu men är livrädd för nuet. Läkaren imorgon... jag mår illa