Isabelle

9 december 2015 12:08

Åh vad jag lider med dig nu och det du får gå igenom. Jag har inte förlorat ett barn så sent som du gjort med er fina Maya. Men något liknande med vår Victor i den veckan ni är nu i. Det är en sådan fruktansvärd smärta, mest psykiskt såklart. Jag bad om att få genomföra det så likt en vanlig förlossning som vanligt, men när jag kände att det väl var dags att krysta ut honom så fick jag totalpanik och bad om morfin. Inte pga den fysiska smärtan, utan att det var helt ohanterbart att ens vänta sig det som komma skulle.

De har dig såklart under väl övervakning, men mitt råd till dig, om jag ens kan ge något är att få en dos morfin innan. Det tog bort den mest panikartade skarpa smärtan som det innebär att genomgå det som du nu tvingas göra.

Usch det är fruktansvärt, och fy fan vad jag lider med dig. Du är i mina tankar precis hela tiden, och herre-gud vad jag känner med dig, och precis alla tankar du har just nu. Jag har genomgått precis samma tankar och, nu talar jag bara för mig själv, men fy fan vad jag hatade att ens se magar, och värre: höra gravida KLAGA över små jävla petitesser. Jag sitter här och återupplever allt, och blir precis lika arg igen när jag tänker på att vissa människor blir gravida hur lätt som helst, får inga missfall och har dessutom mage att klaga på småsaker.

Klart de känner att de har rätt att göra det, men aj aj aj vad det gör ont när man är i ett helt annat scenario som är så hårt, rått och brutalt.

Ni är i mina tankar idag <3 <3 <3 <3 )

Sandra

9 december 2015 13:44

Håller med föregående kommentator, be om morfin <3 jag minns själv hur smärtan var trots morfin och det är inte värt att försöka genomlida det utan lindring. Jag återupplever också min abort på nytt när jag läser om vad du skriver. Jag var mest rädd inför det som kom ut, jag ville inte se... och jag visste inte heller hur det skulle komma ut och när. Den där icke kontrollen tyckte jag var jättejobbig. Själv ville jag bara få det gjort men min kropp tog god tid på sig... försökte röra mig allt jag kunde för att hjälpa till, men till slut var smärtan för intensiv. När vi åkte därifrån kände jag mig lättad men tom... <3 ni finns med mig i tankarna hela tiden!

Filippa Bräutigam

9 december 2015 14:08

Jag klarat inte av morfin... kräks som en kalv hur gärna Jag än vill vara smärtfri så är morfin nog inte till någon större hjälp för mig ?

Isabelle

9 december 2015 14:29

Jag tror det ska finnas något anti-illamående mot morfin, men det kanske är antidot också. Usch, jag hoppas de kan hitta något sätt att lindra smärtan för dig <3

Anette

9 december 2015 15:10

Morfin och Zofran rekommenderas. Kroppen slappnar dessutom av och det går fortare, man vill ju bara få det gjort när det är som det är. Tror det är undantagen som tar flera dagar.
Tänker på dig.

Filippa Bräutigam

9 december 2015 21:09

Kräktes som en kalv på kvarts dos morfin trots trots dubbel dos zofran. Men utan är det över

Paula

9 december 2015 15:22

Det är så orättvist det ni går igenom, finner inga ord.. Så ledsamt. Stor kram!

Helena Larsdotter

9 december 2015 15:49

Det måste finnas något som hjälper mot både den psykiska och fysiska smärtan. Hoppas Du begär det Filippa. Fy fan vad jag hatar att Du måste genomlida detta. Hatar tillsammans med Dej!

Caroline

9 december 2015 19:16

Det är förstås inget ni har gjort. Det är inget ni straffas för. Varför skulle det fungera så? Är mitt mycket svårt rörelsehindrade barn ett straff - eller är han en belöning? Han är i alla fall inte vad blivande föräldrar hoppas på. Nej jag har aldrig någonsin tänkt så, att han är ett straff för något jag har gjort. Han är ett resultat av x och y. Det var inget som varken han eller jag kunde påverka. Precis lika lite som jag är ett resultat av något som någon kunnat påverka, jag är inget straff, trots mina defekter.

Det är inte så lätt att göra friska barn som kanske det först verkar.