Den svenska vården.. som jag själv jobbar i. Som jag tycker gör så mycket gott. Jag har tappat tilltron totalt.
Efter 20 veckor säger de att mitt barn ska dö... igen..
För 9 månader sedan så var det så osannolikt att man sedan dess bara lett lite medlidande mot mig när jag uttryckt mina rädslor för gen fel.
Tryggheten och det extra stödet som de lovade oss efter förlossningen var de inte lika pigga på att bjussa på när jag väl blev gravid igen. Jag vet inte hur många gånger jag uttryckt att kontrollerna inte räcker för mig. Som jag uttalat min önskan om att följas på specialist mödravården som de lovade oss i mars. Men inte.

Jag blir arg över att ultraljudet som utfördes på meya inte togs på allvar. Att de skickade oss till en geriatriker. En läkare som ALDRIG undersökt ett spädbarn och som inte hade en aning om vad han skulle leta efter. Ändå utfördes ultraljudet efter påtryckningar av Dr Flisberg läkaren som sådär nonchalant ryckte på axlarna när han lämnade dödsbudet. Han som lyfte på täcket och började slänga fram och tillbaka med meyas knä som för av fascination visa hur missbildad hon var. Han som på notor blev utskälld av chefen för sina bristande journalen anteckningar och därför fick undersöka meya igen, 3 dagar senare. Var han för viktig för att själv genomföra ultraljudet? Läkaren som slutligen utförde ultraljudet sa bokstavligt att han inte visste vad han tittade på. Strök under att han inte viste om organen var i rätt proportioner. Som pekade ut defekter på en av njurarna men som inte skrev något om det i journalen. En barnläkare hade anse kunnat se, se att njurarna var stora. Kunnat säga där och då att det kunde vara genetiskt. Gjort att vi valt obduktion istället. Eller i alla fall det där hälseneprovet. Mitt älskade lilla barn! Nu får du sällskap i himlen i alla fall!

Mitt barns, vårt barns dödsdom är underskriven. Med mitt namn.
Jag ville bara fly.
Min kropp mitt beslut!
Fattar ni vilket fruktansvärt ansvar man får som kvinna? Jag var tvungen att underteckna ansökan om abort. Varför ska det behövas? Läkaren säger att barnet inte har möjlighet till liv. Ändå måste jag ansöka om att ta det liv som det nu har.
Sätta min signatur på ett papper. Som om det är vad jag önskar!
Många timmar tog det innan jag i tårar och med Frans nära intill tillslut lyckades få ner mina kråkor på det där pappret.

"Ansökan om avbrytande av havandeskap efter havandeskapsvecka 18"

Ville spotta på pappret, riva det i tusen bitar!

Vill ansöka om nya njurar och lungor istället. En operationssalen och dialys maskin på förlossnings rummet och ett löfte om att allt ska bli bra!

Cancer kan vi bota, tumörer kan opereras bort. Hjärtan som inte vill slå kan tvingas att slå med elektronik. Men våra barn kan dom inte rädda!

Jag är arg! Rädd! Ledsen! Frustrerad! Förkrossad!

Jag hoppas så innerligt att de hittar felet denna gången! Så vi kan hitta en lösning på detta fruktansvärda som återupprepar sig!

Läkaren trodde det var en flicka

En
Wilya Meya Bräutigam

Har faktiskt svårt att komma på någon på en ultraljuds mottagning som skulle vara mer akut än det vi är här för, knappt inte komma på en anledning till varför det skulle vara okej att låta föräldrar som väntar sånna här besked vänta i 20 minuter och ännu ingen syn av någon läkare! Ibland skäms jag över vården. Vad är det som gör att vi får vänta! Jag blir så arg och besviken! Vill inte ens sitta här! Hade hemskt gärna låtit bli..överlåtit min läkartid till i princip vem som helst faktiskt!

Alla sover igen!
Inte jag!
Jag ligger vaken! Vill inte att det ska bli morgon! Vill inte få de besked som jag vet väntar imorgon bitti! Varför händer allt detta mig?!
Jag fixar inte mer nu!
Mitt psyke fixar inte detta! Åh lilla bebis vad jag inte kan förstå! Hur kunde du också bli så sjuk! När de sagt att du var frisk, när de nekat mig de kontroller jag önskat. Ultraljudet igår var bara en extrakontroll, checka av de sista små fina detaljerna på det lilla hjärtat som slår i din kropp! Vi skulle inte ens gjort det ultraljudet. För de tyckte att det räckte med ett i vecka 17 och nästa i vecka 24! Fast jag sa att jag behövde mer..hade vi väntat till vecka 24 hade vi inte haft några alternativ. Nu skyndar läkaren på allt, nästa vecka är sista chansen att få ett godkännande för avbrytande och läkaren är smärtsamt medveten om det. Det märktes så tydligt redan igår. Imorgon krossas jag igen och de kommer be mig om det ofattbara! Men jag kan bara inte göra det! Kan inte fatta drt beslutet! Hur skulle jag? Utan att bli galen? Känns som att jag redan är på väg åt det hållet! I snart 5 månader har du legat i min mage. I 3 veckor har jag mer och mer börjat slappna av, föreställa mig livet med dig här, just då.... då kommer dolkstöten! Jag klarar verkligen inte av detta! Hur överlever man? Utan att bli galen, utan att förlora förmågan att leva! Jag tycker så hemskt synd om siri! Alla får småsyskon utom hon! Och hon har väntat längst av alla!
Jag går sönder!
Någon måste ta över nu för jag orkar inte mer. Någon måste befria mig från mig själv, bara för en liten stund.
Frans säger ingenting. Han är nog i chock. Vet inte vad han ska säga. Har inget att säga! Det är nu man önskar man hade en mamma att ringa till och gråta ut hos. En pappa som sa att allt kommer bli bra. Någon som kan bära Min börda bara en kort sekund. Avlasta mig från smärtan det innebär att andas!
Ångesten smyger sig på. Jag har aldrig haft panikångest innan. Inte när Meya dog heller. Men det senaste dygnet har jag upplevt något som inte kan vara något annat. Och jag är rädd. Rädd att Siri ska sluta där jag står. Jag är så långt ifrån min mamma som man kan bli, men med varje trauma så känns det närmre och närmre att bli helt galen. Jag orkar inte leva med alla mina känslor. Ännu en gång börja om från början. Veta att det är många månader bort tills vi kan tillåta oss att försöka igen... vem är det som bestämt att mitt liv skall vara så fullt av skit? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Jag börjar äcklas av min kropp och vad den tvingar mig att utstå. Hatar sjukvården och dess ignorans emot min oro. Att det nu gör att jag tvingad återuppleva skiten, men kanske ännu värre nu. Denna gången ser jag det komma. Jag måste förbereda mig för döden... den lurar runt hörnet och jag vet om det. I magen sparkar det som skulle bli mitt tredje barn, men i lagens mening är det bara ett foster än. Något som.ä är några dagar från att inte ens med socialstyrelsens tillåtelse få aborteras. Som jag kommer tvingas att föda. Död!

Känns kanske inte så lustigt att hämta ut de reklamerar delarna till skötbordet eller de där supersöta blöjorna jag köpte i helgen just idag. De där supersöta får nog aldrig pryda en bebis rumpa.

Så våldsamt som den lilla sparkade där inne under magnetröntgen har den aldrig sparkat innan. Sånna där hårda precisa sparkar som jag längtat efter så. Som ett tecken för att denna bebis inte är så sjuk som meya var... men dom där speäarkarna betyder ju inte det. Hela undersökningen sparkade den som om det lilla livet där inne flydde från något. Som om hen förstår vad som håller på att hända. Ligg still lilla liv annars blir det suddiga bilder var allt jag kunde tänka. Snälla lilla bebis ligger still. Men nej, flyktförsöken fortsatte. Förstår den nu, viken dödsfälla den sitter i. Min livmodern, som ska skydda mina barn, men som istället tar deras liv!
Ligger still lilla bebis, du kan inte fly. Det såhär det blir nu.

Sitter på drottning silvia nu. På barnröntgen! Vägg i vägg med akuten. Arbetsplatsen som jag jobbat på i lite mer än 2 månader. Anmäler oss i kassan,
jaha och vem har ni med er?
Det är jag!
Jaha, hej Emma!
Filippa!
Ja filippa står det ju här klart och tydligt!

Får ett formulär att fylla i.
Har du pacemaker, har du granatsplitter i kroppen, är du gravid.... klumpen i magen, ja ett litet tag till är jag gravid. Det är bebisen i magen som är den egentliga patienten här. Därför jag sitter på barnsjukhuset och skall in ett rör. Magnetröntgen av barnet som jag redan vet inte kommer få följa med hem från sjukhuset i april. Inte i december heller. Vi kommer få lämna bebisen här.

Just nu känner jag bara att jag inte vill föda mitt barn på specialist förlossningen. Vad ska det tjäna till ens. Bebisen kommer ju inte klara sig ändå. Men jag vet att det kommer vara dit jag blir skickad. Sena aborter förlöser man där! Men jag vill inte göra någon abort!

Varot inbokat sedan länge men jag vill inte gå dit idag! Vill inte behöva börja om från början. Berätta att det gått skit. Detta är.första gången som vi glesa ut besöken. Var en månad sedan sist. Bebisen fortsätter sparka som en vilde och jag känner mig bara tom. Vill inte känna sparkarna. Vill inte fundera mer över vad som skall hända nu.
Magnetröntgen undersökningen är om 4 1/2 timma. Min livmoder är en dödsfälla men än så lever den lill* där inne. Vi vet inte ens vad det är för kön än. Det fanns för lite fostervatten för att kunna se! Nu kommer jag ändå behöva föda detta barnet utan att veta. Jag som ville veta! Dessutom kommer barnet att dö, precis som meya! Detta barn måste obduceras, hur lång tid kommer det ta innan vi vet vad som gått snett, igen!