Jag har ett avslöjande att göra. Jag vet att många av mina läsare känner mig personligen och vissa andra följer mig genom vissa Facebook grupper och vet på den vägen. Men till er andra.
Idag var vi på ultraljud. Vi har snart kommit halvvägs i graviditeten och trots dålig kvalitet på bilderna idag så såg det bra ut. I april skall Meya och Siri bli storasystrar. Och denna gången skall vi få hålla en skrikande bebis i vår famn. Så måste det bara bli helt enkelt

Jo men tackar ja! Migrän, igen! Vill helst bara fått kräkas så det kan släppa lite. Men det verkar inte bli så denna gång. Inga mediciner har jag heller och allt känns skit. Ska till skolan tidigt imorgon, migrän bakas på det. Kul läge!

Vet ni hur många ni är föresten. Som fortsätter följa mig trots mina högst inläggsfattiga månader. 1000 unika läsare varje månad. Hittills över 200 i november. Tänk att vår historia lyckats beröra så många. Att ni hittat hit igen och igen och igen! Det betyder så mycket.

Glömde ju bilden igår. Sådär blev det

Satte mig och sydde ett babynest! Vad fint det blev. Kan se det framför mig hur en liten ligger rock gnyr där i! Måtte det bara bli så också! Varit hemma sjuk idag. Blir hemma imorgon också. Fått någon sketen förkylning som inte vill ge med sig. Har egentligen en massa skola att göra men har ingen ork till det heller. En uppgift skall lämnas in på söndag och på torsdag och fredag ska jag ha examinationer i Trollhättan. Ge mig styrka!
Men jag har ett mål som motiverar så starkt. Jag vet vart jag ska, jag ska få en växande familj med barn här på jorden och jag skall slutföra min dröm om att fp slutföra barnmorskeprogrammet med en ny legitimation i min hand. Jag är stark och just nu starkare än någonsin. Starkare fast sköra te på något konstigt vis!

Klockan är kvart i två och hostan håller mig vaken! Utbildningsdag imorgon på jobbet och jag skulle så gärna orka. Hade tänkt gå trots snuva, hosta och ont i halsen men nu tror käkat dessutom febern börjar smyga sig på. Och ja, det är synd om mig! Hatar att vara förkyld, knappast unikt för mig men jag hade ju så mkt spännande att se fram emot denna vecka. 2 utbildningsdagar på jobbet och 2 i skolan. Får hoppas jag krysta en smula tills onsdag istället då. För det får nog bli en sjukanmälan på det här ?

Så ända in i bomben. Fram tills mitt på dan kan jag inte få fram ett krav, halsen gör ont, öronen värker, näsan tät! Åh vad jag inte orkar. Och imorgon drar veckan igång. Heldag med utbildning på jobbet imorgon och på onsdag. Och torsdag och fredag har jag examinationsuppgifter praktiska och teoretiska i skolan! En mördarvecka att vänta! Men vad skönt det ska bli när den är över!

Vi var på minnesstund igår. Också var vi förbi graven och tände ljus. Någon har stulit en lykta från meyas grav! Här ute på landet på vår lilla kyrkogård tyckte visst någon att lyktan var för fin för att stå! Vill gå sönder inuti! Vem gör så? Stjäl från en grav! Och en barn grav dessutom! TVI!

En tår på kinden torkas av den iskalla höstvinden. Alla helgona, kanske kommer bli en dag som känns stor och fin sen, i år gör den ont... i år är en av mina två vackra döttrar en av de döda som ska hedras. I år får jag tända ljus och jag vill inte! Jag saknar henne varje dag. Igår pratade siri om meya en lång stund, hon brukar nästan alltid göra det när vi är ensamma hemma. Hon började gråta. Vad jag önskar att hon slapp gå igenom det. För det mesta mår hon gott såklart och pratar glatt om sin lillasyster bland änglarna, men de dagar när det inte är så glatt... det gör så ont!

Sitter och tittar på "en unge i minuten" och minns min förlossning.
Så underbar den var!
Så bra den gick och vilken hjältinna jag var! En sån drömupplevelse som jag alltid önskat mig, men nu sörjer jag att det mest troligt var den enda förlossning jag kommer få uppleva som kommer vara så. Och att den undrrbara upplevelsen inte fick fortsätta vara just så underbar! Varför detta jävla trauma! Varför! Varför! Varför! Varför känns inte ens som en fråga längre, för jag vet att det inte finns något svar, ändå ekar det i huvudet, varför!

Mina framtida förlossningar kommer aldrig vara så underbara, jag är så rädd att de skall bli skräckupplevelser! Jag sörjer det faktum att den upplevelsen kommer jag aldrig mer få uppleva. Vi hade kommit så långt. Vi skulle ju bara hämta hem vår lilla bebis. Men vi fick lämna sjukhuset utan barn. Kan fortfarade inte fatta att det hände oss. Varför just vi? Varför någon? Varför kunde inte vår vackra lilla krigarprinsessa som stod ut så länge få stanna hos oss här?