Det är sånna som oss som folk säger överbefolkar jorden, visst är det så. De som kämpar emot naturen. Om naturen inte tycker vi ska få fler barn så är det så. Eller?

Jag överför död på mina ofödda barn. Jag vet att jag inte ska tänka så... Att det är omänskligt hårt mot mig själv men det är ju precis det jag gör, jag för över gener på mina barn som inte är förenliga med liv.

Dessa fina fina tjejer... de får aldrig känna solen stråla mot kinden. Aldrig får de träffa sin syster och aldrig får de känna tryggheten i sin pappas famn.

Fick ett sms.
Jag vill inte prata om det! Vill inte tänka på det! Frans blir frustrerad... Vill liksom planera för vad som komma skall! Jag stänger av, stänger ner, låser in mig i mig själv... ta det med någon annan, jag orkar inte. Samtidigt vet jag att tiden inte finns. Imorgon ska vi prata med läkaren. innan helgen ska bebisen vara ute. Annars är det försent.
I journalen kommer detta barn inte räknas. Kommer stå abort. Kommer inte vara ett av mina barn! Det gör ont! Det är visst mitt barn! Hade dom fått som dom ville från början hade vi fortfarande varit ovetande och då hade denna bebisen också varit ett barn. De fattar inte hur mycket det skadar rent psykologiskt. När dom räknar bort detta barn som var friskt vid rutinultraljudet. Men som är döende nu.

Men Frans vill planera. Inte jag. Vill inte prata om det. Helst får de bara söva ner mig och så är det över sen. Men inte.
Så då fick jag ett sms.
Blir stel i hela kroppen.
"Jag vill kremera och begrava bebisen"... DET VILL INTE JAG! JAG vill krama och pussa och amma och sjunga vaggvisa... jag vill sitta bredvid världens stoltaste storasyster i soffan när hon Pussar och kramar sitt syskon! Jag vill spola över och förbi! Jag vill inte prata om det! Jag vill inte!

Lasse kommer och lägger sig nära, nära. Han är så fin den där katten. Jag blir så lugn av djuren. Som att deras själ utstrålar någon slags trygghet.
Det låter ju som att jag käkat svampar men det där monotona spinnandet, den mjuka pälsen, värmen, andetagen. Ja när han kryper sådär nära så blir hela jag lugn.

Siri har en vän som få är förunnat. Siri och Benjamin har lekt så fint från första stund och har haft och har sån glädje av varnadra. Jag är så tacksam att vi nu är grannar och att de får fortsätta växa upp ihop. I slutet av december blir Benjamin storebror.
Något jag är nervös för. Men jag hoppas att Siri skall känna sig delaktig. Kanske kan det vara lite som ett bonussyskon för henne. I väntan på ett eget. För det kommer bli en lång väntan! Så oerhört lång.

Jag tog mig upp ur sängen och nu står lamköttsgrytan och puttrar på spisen. Det blev visserligen inte i tid till dagens middag men jag gick upp ur sängen och det gjorde jag jävligt bra!

Jag känner mig bokstavligt talat som i en dimma. Jag ser dåligt och känner mig sådär fummlig och valhänt. Allt går långsamt och jag känner mig nästan drogad. Obehagligt!

Siri gör allt för att törsta. Säger saker som att "det är så roligt att vara med dig mamma", "du är världens snällaste mamma".. det gör ont att se hur hon anstränger sig för att göra mig glad. Jag fick sätta mig ner och prata med henne. Berätta att jag är ledsen nu men att jag blir glad igen. Jag blir glad utan att hon tröstar mig. Som med meya, jag blev ju glad igen. Siri såg lättad ut. Som att hon trott det var hennes uppdrag.
Fina fina siri!

Jag har låst in mig, inte lämnat sängen mer än de ångest fyllda resorna till de känslokalla läkarna.
Många är ni som visar er omtanke, många försöker sända mig lite styrka i skiten. Jag uppskattar det. Verkligen, men jag orkar inte prata i telefon nu, orkar inte svara på alla meddelanden på Facebook. Orkar inte ens ta på mig och ta mig ner för trappan, trots att svärmor är hör på besök.
Jag blev folkskygg förra gången också. Känner igen det så väl.
Men nu kan jag inte ens försöka.
Det är inte jag, jag är inte sån här, jag kan hålla ihop mig, jag kan låtsas orka även fats jag inte orkar.
Men inte nu. Jag undrar hur djup den här gropen är, för jag fortsätter att falla. Djupt djupt djupt. Känns som om jag är bortom all räddning. Tänkte försöka laga lite mat snart. Första gången jag äter mat sedan i måndags i så fall. Vi får väll se om jag grejar det men jag har ambitionen att göra det i alla fall.
Jag vet inte riktigt vart detta inlägget är påväg. Finns ingen struktur, ingen röd tråd. Ungefär så jag känner mig idag. Det är kaos i huvudet igen.
Att avsluta den sista kursen kan jag nog glömma. Jag är i samma sits nu som efter meya. En fördjupningsuppgift som ska lämnas in. Men att fixa det två gånger känns näst kntill omöjligt! Det är.omöjligt och jag blir så besviken på mig själv. Nu ska jag gå hemma igen. Eller gå hemma, jag går inte, jag drar täcket över huvudet och sörjer. Går inte upp ur sängen och gråter dagarna igenom. Hösten och vintern brukar vara tuff nog som det är för mig. Vill inte ens tänka mig hur våren kommer vara. Andra våren i rad med Tom barnvagn när solen börjar skina. Andra året på altanen utan liten, men nu med två i himlen! Jag lever i helvetet!

Det kommer fattas lyckliga bilder denna gången. Det gör så ont. Vi kommer inte ha några glada bilder från denna graviditet. Den hann aldrig bli så lycklig, det var just påväg att vända. Efter halva graviditeten höll den på att bli på riktigt. Men så rycktes mattan undan under mina fötter. Som att någon väntade på just rätt tid för att göra som mest skada igen.
Jag antar mig själv för att inte ha älskat från början. Men hur skulle jag kunna? Och efter detta? Min förmåga att älska ett oförtjänt barn, vad händer med den nu? Knyta an.... Kommer jag någonsin behöva lära mig älska ett ofött barn igen..
Jag vet att saknaden är så enorm! Så fruktansvärt hjärtskärande! Men jag tror inte de kommer hitta något
. Litar inte på vården att tro de ska klara av att hitta felet. Men att där finns ett är det ingen som tvekar på.

Går sönder gång på gång

Mitt i allt elände så finns det så många fina människor. I en facebookgrupp för sömnadstokiga har jag delat min resa från dödsbesked till missfall till graviditet. De har alltid fått veta lite innan er och de har alltid varit otroliga. Stöttande och det stödet har varit ovärderligt. Samma ska i grupperna för olyckssystrar. Många grupper finns det för oss drabbade och i ett par av dom startades det idag en insamling för oss. Oss som drabbas igen. En liten symbol är ratt de finns där för oss, ett stöd man inte fick första gången som Jenny skriver när hon startar insamlingen.
Därifrån har insamlingen spridits till andra gravid grupper som jag varit aktiv i innan beskedet i tisdags.
Det räcker inte summan i sig som gör skillnaden. Men att folk engagerar sig på detta sätt för att göra något aktivt det berör så djupt ?
Jag önskar så innerligt att ni alla förstår vad värdefulla ni varit i hela processen och kommer vara framöver!
Det vi måste genomgå nu tar död på mig! Ändå vet jag att jag om ett halvår kommer att vara vid liv. Saknaden efter ett barn kommer fortfarande vara enorm. Kanske vet vi då vad som dödat våra fina barn.
De små sparkarna jag får där innefrån bränner hål i mig.
Lilla barn vad jag önskar att jag kunde skydda dig. Din mamma men så hjälplös inför vad som komma skall