Jag vet inte vad jag ska säga.... jag vet inte varför jag känner som jag känner. Eller jo det gör jag. Jag förlorar mitt andra barn på 9 månader. Att tänka rationellt då kanske inte är vad som förväntas. Jag sörjer enormt. Sörjer att jag inte kan försöka bli gravid igen innan vi vet vad som varit fel men våra bebisar. Jag lir så lätt gravid, men nu kommer vi behöva vänta i månader på obduktionssvar och genetiska undersökningar. Jag sörjer att jag inte sörjer DET barnet som ligger i magen och sparkar, jag sörjer att det inte blir något barn alls. Jag känner mig känslokall. Allt annat än jag brukar vara. Jag sörjer att jag inte får putta barnvagn i vår heller. Sörjer att siri inte får VARA storasyster. Sörjer att jag Vet att alla de månader som går efter graviditeten som jag kunnat bli gravid men inte vågat. Inte vågat eftersom vi inte kan få svar på vad som gått snett. Och tänk om det blir samma sak igen. Vi vet inte när meya fick problem med fostervattnet. Men vi vet att det vsr efter ett rutinultraljudet där allt såg bra ut. Samma ultraljud som såg bra ut för tre veckor sen..men idag så vsr allt galet. Jag fixar inte att gå såhär länge igen och jag fixar inte en graviditet om jag inte vet att barnet är friskt med en gång.
Jag sörjer t jag nu får förlita mig på provrör och hormonbehandlingar för att våga igen..jag sörjer att jag vet att 2016 inte heller blir vårt år.
Jag har lyckats hålla distansen till magen, just börjat få lite moderskänslor, men jag sörjer inte det barn som ligger där nu. Och jag mår illa på mig själv. I 21 veckor har det legat där inuti mig. Hade det varit frisk hade det kunnat överleva en förlossning om en vecka. Det är helt sjukt när jag ens tänker på det. Men bebisen är inte frisk och skulle aldrig klara det som det ser ut nu.
Jag mår illa över att behöva uppleva det här. Mår illa över att tvingas känna hur lite jag känner samtidigt som sorgen hugger som knivar! Några få hundra gram. Hur mycket kommer jag klara utan att bli sjuk, jag är så rädd att bli sjuk. Att inte kunna ta hand om det uppenbara mirakel som sitter i soffan och kollar på årets första julkalendetavsnitt. Tänk om hon blir vårt enda barn. Jag som ville ha 3 till i livet.
Får man det i provrör? Tre till.

Helst vill jag att det ska låta bli, nu när det där händer som jag var så rädd förmodligen. Att något skulle gå åt helvete igen! Jag var så rädd att jag inte skulle våga älska. Att ett barn som jag inte vågat älska skall födas och dö..nu händer det..när jag just börjat våga tro att allt kommer gå bra. Att detta barnet kommer få födas och finnas här hos oss. Då slits jag åter igen ner i hopplöshet, tomhet och smärta. Jag vill inte behöva se siri i ögonen och förklara att hon blir inte storasyster sådär som hon tänkt denna gången heller. Senast igår kramade hon om magen och sa "Mamma jag älskar vår bebis" alla gånger hin frågat hur jag vet att det verkligen kommer bli en bebis. Hur säger man nu att det nog inte blir det. Hon läser mig som 3 en öppen bok. Och hon visste att doktorn skulle kolla på bebisen idag. Hon kommer fatta själv oxh jag ligger här och försöker koppla bort de små buffarna jag får där inifrån. Vill inte känna! Jag vet att de åkte få lov att obducera denna gången. För att vi ska kunna vara säkra på att slippa ännu fler gånger. Att någon ska få skära i det som skulle bli mitt barn, jag måste bara stänga av! Koppla bort! Det kommer inte bli något barn av den här graviditeten. Det bara är så, jag önskar att sparkarna bara kunde försvinna så Jag slapp tänka på att drt livet som ligger där inne nu inom en snar framtid inte kommer vara något liv mer

Det händer igen! Det som ingen ska behöva råka ut för ens en gång! Det händer oss igen! Tårarna sprutar och allt är bara panik just nu. Det där extra ultraljudet som bara var för att läkaren hade svårt att undersöka hela hjärtat, de blev något helt annat än ett hjärtultraljud.
Bebisen har inget forstervatten, eller åtminstone extremt lite. Njurarna tar upp i stort sett hela buken och månaderna efter Meya passerar revy framför ögonen.
Att behöva ersätta för siri; en gång till. Jag klarar inte ens av att tänka på det.
Alla bebisar som ska födas i vår närhet inom kort. De som kommer födas friska och rosiga och finnas här.
Det gör så jävla ont! Igen? Verkligen?
Va finns rättvisan? Varför?
Magnetröntgen ska ringa och läkaren strök under att telefonen ska vara på och absolut inte på ljudlöst! MED LJUD! Dom kommer ringa er! Eller jag! Stäng inte acceptera ljudet. Jag kommer få föda ett barn till som kommer ligga livlös i min famn. Jag vet det så väl! Fast detta lilla barn kommer bara väga några hundra gram och kommer rymmas i min handflata.
Jag vet redan nu, på läkarens blick, på hans ord, på hans agerande. Detta kommer inte gå! Det kommer inte gå!

Altså jag dog en smula när jag fick veta att moseskorg en som jag tittat på och suktat efter i över ett år var nedsatt med 1600 på jollyrooms blackweek REA!
Frans tyclte också att vi nog behövde en sån och mindre än 24 timmar från beställning så står den nu monterad på vardagsrumsgolvet. Det är med något skräckblandad förtjusning. Jinxar jag det nu? Jag försöker föreställa mig en liten där i en det känns ännu långt borta. Samtodigt känner jag att det är just sånt här jag behöver för att göra det verklighetsförankrat. Ännu känns det mest som att denna bebis mest finns i mitt huvud. Att den ligger där i magen och ger sig till känna verkar inte riktigt gå in.
Jag försöker på alla sätt tänka på att få hålla en liten skrikandes i famnen men samtidigt funderar jag på hur man skulle lösa det rent praktiskt. Kan man flytta gravstenen lite åt sidan se de kan få dela grav, får man gör så. Graven bredvid meya är ju vår men där ska ju vi ligga. Ni hör ju hur det låter. Helt befängt men i mitt huvud så verkar det vara normala tankar. Jag planerar för föräldraledig och begravning på samma gång och allt känns på låtsas ännu. Men en liten stund som ikväll när vi monterade vaggan, då blev det på riktigt.
Och se bara så fin den blev!

Jag vaknade pigg och utvilad och fick snabbt ett par godmorgonsparkar från lillbebbe.
Idag känns det mesta ganska bra..gårdagens sms är.låmgt borta och jag har blockaäerqt det numret som hon använder just nu i alla fall även om det säkert snart kommer sms från andra nummer så känns det bra att blockera en väg till kontakt.
Jag ska snart ta en promenad med Bertil och kanske handlar lite när jag ändå är ute. Så slipper jag det imorgon. Imorgon tänker jag ha en draipyjamasheladagen dag. Kanske något bakat med siri, lite julpyssel.
Ser fram emot det.
Vad äter ni för fredagsmys? Tänkte försöka orka spexa till det lite tills Frans kommer hem. Hoppas känner att jag orkar det imorgon också.

Jag är så trött. Trött både fysiskt och psykiskt.
Mamma hörde av sig idag.
En del i den uppväxt som jag skrev att jag skulle berätta om. Min mamma är sjuk! Jättesjuk!
I perioder i mitt liv gjorde jag allt för att skydda henne. Som liten gjorde jag allt för Att försvara henne, beskydda henne och hjälpa henne. I många år gick så extremt mycket energi åt till att orka vara hennes mamma fast jag var hennes barn. Varje dag jag kom hem från skolan fick jag snabbt utvärdera hur hon mådde. För det kunde svänga fort! Jag pendlade mellan gudagåva och jävulen med tvära kast och aldrig visste jag hur hon skulle må när jag kom hem.
Jag har slitits ur sängen på nätter och fungerat som ett verbalt bollplank. Det fysiska våldet var aldrig det värsta men helt skonad
från det var jag inte heller.
Trots det så gjorde jag vad barn gör mest! Skyddade henne in i döden! Tills siri kom, och jag insåg att hon får hantera sin ångest själv nu! Jag tänker inte ta den och min dotter skall skonas från att se det.
Saker började rinna av mig och jag slutade beskydda. Slutade försvara och började mer och mer säga emot och försvara mig själv, försvara min familj!
När meya föddes och dog eskalerade påhoppen utom alla rimliga proportioner. Jag fick höra de elakaste en människor någonsin sagt till mig, gång på gång på gång. Då kunde jag inte stå pall längre hade inte kraften att avvara för att värja mig emot henne. Det gick så långt att när påhoppen emot mig var slut riktade de sig även emot Frans och slutligen siri. Som att hon gjorde allt för att komma åt mig och jag bröt totalt.
Det var nog nu!
Men så hör hon av sig igen. Till en början lät det ganska bra. Tänkte att jag skulle berätta om den nya graviditeten..

Skickade bilden på magen

Får ett svar att bilden är besynnerlig. Att det ser ut som att min man tuggar på mig som en grävling oxh sprider mig som gödsel.... ett lång medelande där hon spyr galla över min underbara man som har varit allt jag har, den som gjort att jag överlevt meyas död och mammas reaktioner därefter.

Jag har tidigare i livet aldrig ältat eller klagat över vad som hänt mig. Men nu kan jag inte låta bli längre! Jag är avundsjuk på de som har sin familj nära! Som kan finna stöd hos sina föräldrar och känner trygghet i det. Jag har personer i min närhet som betyder så mycket. Framför allt en släkting som alltid gjort allt för att stöttta, klokare än få och med en fingertoppskänsla som är få förunnat! Som alltid har något klokt att säga och som gör det vid rätt tillfällen. Du vet vem du är och jag är så glad att du finns! Försöker vara tacksam för det lilla men ibland är det så oerhört långt inne!
Jag vill också vara normal! Jag vill också fira jul med min familj, välfungerande, utan gräl och utan sjukdom! Jag saknar det livet jag aldrig haft. Det livet som jag kan skapa med den familj jag har idag! Som jag är så otroligt tacksam för..
Min man och mina barn. En på jorden och en i himlen! De finaste av fina!

Dagarna flyter liksom in i varandra nu. Jag försöker att fokusera på allt annat än graviditeten, på gott och på ont. Men kärleken har börjar komma nu. Rädslan för att denna bebis inte ska få stanna är enorm och blir starkare och starkare ju mer man vågar älska. Att inte knyta an är ju en skyddsmekanism men jag har så dåligt samvete mot bebisen i magen. Den har samma rätt att bli älskar lika intensivt och villkorslöst från det där första pluset på stickan som sina syskon. På tisdag blir det nytt ultraljud. Jag är inte direkt orolig, vilket också är konstigt. Om jag är rädd för allt, varför skrämmer inte det mig då?
Jag får fortfarande inte tag på läkaren gällande meyas eventuella diagnos och det är stressande.
Tröttheten eskalerar och helst av allt hade jag sovit dygnet runt känns det som. Men
snart blir det att åka iväg mot jobbet. Där går tiden snabbare. Ska bara ta en promenad med Bertil först. Han hävdar att ingen gått ut med honom på en vecka.

Siri och en nest bästis har lekt här hemma hela dagen. Dessutom har de hjälpt mig att baka årets första saffransbullar.
Min nya assistent får ankarsrum är magisk! Om man kan vara kör i materiella ting och om jag skulle våga erkänna det så hade jag förklarat min kärlek till min födelsedagspresent passionerat. Jag har hunnit prova både rivjärn och degblandare idag. Middagsvila fick jag hoppa över och nu går öonen minst sagt i kors!
Blir snabbmat till middag och sen blir det sängen för min del. Jag är helt slut! Och imorgon är det upp i ottan för att åka mot jobbet igen.