Nu kan jag berätta för er alla att jag lyckades bli gravid denna månaden. Symptomen var äkta och i måndags fick jag mitt första plus. Jag har testat som en dåre. Så skönt att se hcg öka och testen bli starkare. Idag var det så himla tydligt att det ökat från igår och jag andades ut. Då hände det som inte fick hända, jag började blöda. Först bara lite lite, men sedan mer och mer. Nu har tappen öppnats och blödningen är stor. Samtidigt som jag borde vara glad att det avbröts så tidigt så gör det så oerhört ont. Jag trodde verkligen på denna graviditet tårarna forsar och jag har inte min Frans här som kan hålla om mig. Jag vet i ärlighetens namn inte hur mycket jag orkar. Detta var sista chansen att få ett barn att hålla innan meya fyller ett år. Om mindre än nio månader får jag fira ettåring utan ettåring och inte kommer jag ha en ny liten som fyller upp tomheten heller inget är rättvist jag vet, men borde det inte finnas någon jävla rättvisa? Detta var min 5e graviditet, men jag har bara ett barn som jag får hålla i handen... varför måste det vara såhär?

Allt rasar! Det blir tyngre och tyngre igen. Jag vill bara ha tillbaka henne! Min fina fina flicka! Jag vill inte vara stympad resten av livet. Jag vill inte behöva gå igenom en graviditet fylld av rädsla!
Igår drabbades två mammor i en av mina Facebook grupper för det igen. Två mammor som förlorade sitt andra barn i magen. "Det kan ju inte hända igen".... det kan visst hända igen. Ett kallt uppvaknande! Och saknaden efter meya eskalerade på nolltid. Rädslan att bli gravid eskalerade, rädslan att bli änglamamma på nytt. Som om jag måste förbereda mig nu för att över huvudtaget överleva det