Jag kan inte låta bli att tycka illa om den jag blivit.
Så fort jag såg det fina plusset på stickan så började jag känna igen mig själv igen. Jag kunde glädjas med andra igen och blev entusiastisk över tanken att få dela nästa graviditet med så många i min närhet. En rädd version av mig själv men ändå en så välkommen. Så började blödningen. Långt bort från det stödet jag behövde så började jag blöda och glädjen flög bort igen... långt bort. Missunsamheten och avundsjukan kom tillbaka och jag kan inte fatta hur jag gång på gång måste drabbas av olyckan. Rädslan blev dessutom ännu större. Vad beror mina missfall på? Varför kan vi inte bara få lov att glädjas.. det var sista chansen att få en bebis Innan meyas ettårsdag, ett år... ett helt jävla år efter meyas död Kommer våra famnar fortfarande eka tomt. Och ännu ett missfall att skriva in i dagboken. Fem graviditeter... tom.... Fem graviditeter och bara siri. Siri är otrolig men hon är bara en. Kommer vi få fler? Kommer vi få friska barn? Kommer jag få tömma alla celler på kärlek? Den kärleken som gör så ont... Snart har det gått fyra månader och meya är inte här. Kommer aldrig vara här. Vill bara ge upp!
Jag tycker inte om att känna som jag känner. Att vara den jag är. Men jag har inget val.

Siris nya byxdress är nästan färdig. Jag är inte helt nöjd men det är ju siri iallafall trots utbrottet som följde med tygvalet. Detta tyg skulle tydligen bli en klänning i Siris huvud... vilket uppdagades då jag resan satt kniven i tyget.