Idag är jag ungefär hur trött som helst! Somnar så fort jag sätter mig ner och känner mig helt urkramad. Ändå har jag sovit super inatt och fick en lång skön sovmorgon. Känner igen tröttheten, är det dags nu alltså? Järnvärdet mätte vi på mvc igår. Ungefär pissdåligt! Skulle egentligen enligt deras pm klara mig utan järn till vecka 20. Men har ändå tagit ett tag eftersom jag vet att jag brukar sjunka rätt rejält. Ändå var det under all kritik och en del av tröttheten beror med största sannolikhet på det.
Bebisen där inne är ingen karatekid direkt. Inte som sina systrar. Även om meya mest buggade så hade både siri och pappa känt vid det här laget. Och siri var sjövild. Denna bebis ger små mjuka sparkar som inte ens jag ser på utsidan ännu. Just nu ligger den och småbusar lite. Som små stöter där inne. Fint att den ger sig till känna men ändå så svårt att låta sparkarna liksom träffa sådär i hjärtat. Jag har svårare för att prata med denna bebisen. Gör det inte spontant som med tjejerna. Tvingar mig att tänka på den, klappa magen och prata med den. Hoppas det blir bättre snart!
Vill att min kärlek till detta lilla liv skall växa sig lika starkt som till de två fina flickor som jag redan har. Men kroppen hindrar mig! Skit kropp!