Jag är så trött. Trött både fysiskt och psykiskt.
Mamma hörde av sig idag.
En del i den uppväxt som jag skrev att jag skulle berätta om. Min mamma är sjuk! Jättesjuk!
I perioder i mitt liv gjorde jag allt för att skydda henne. Som liten gjorde jag allt för Att försvara henne, beskydda henne och hjälpa henne. I många år gick så extremt mycket energi åt till att orka vara hennes mamma fast jag var hennes barn. Varje dag jag kom hem från skolan fick jag snabbt utvärdera hur hon mådde. För det kunde svänga fort! Jag pendlade mellan gudagåva och jävulen med tvära kast och aldrig visste jag hur hon skulle må när jag kom hem.
Jag har slitits ur sängen på nätter och fungerat som ett verbalt bollplank. Det fysiska våldet var aldrig det värsta men helt skonad
från det var jag inte heller.
Trots det så gjorde jag vad barn gör mest! Skyddade henne in i döden! Tills siri kom, och jag insåg att hon får hantera sin ångest själv nu! Jag tänker inte ta den och min dotter skall skonas från att se det.
Saker började rinna av mig och jag slutade beskydda. Slutade försvara och började mer och mer säga emot och försvara mig själv, försvara min familj!
När meya föddes och dog eskalerade påhoppen utom alla rimliga proportioner. Jag fick höra de elakaste en människor någonsin sagt till mig, gång på gång på gång. Då kunde jag inte stå pall längre hade inte kraften att avvara för att värja mig emot henne. Det gick så långt att när påhoppen emot mig var slut riktade de sig även emot Frans och slutligen siri. Som att hon gjorde allt för att komma åt mig och jag bröt totalt.
Det var nog nu!
Men så hör hon av sig igen. Till en början lät det ganska bra. Tänkte att jag skulle berätta om den nya graviditeten..

Skickade bilden på magen

Får ett svar att bilden är besynnerlig. Att det ser ut som att min man tuggar på mig som en grävling oxh sprider mig som gödsel.... ett lång medelande där hon spyr galla över min underbara man som har varit allt jag har, den som gjort att jag överlevt meyas död och mammas reaktioner därefter.

Jag har tidigare i livet aldrig ältat eller klagat över vad som hänt mig. Men nu kan jag inte låta bli längre! Jag är avundsjuk på de som har sin familj nära! Som kan finna stöd hos sina föräldrar och känner trygghet i det. Jag har personer i min närhet som betyder så mycket. Framför allt en släkting som alltid gjort allt för att stöttta, klokare än få och med en fingertoppskänsla som är få förunnat! Som alltid har något klokt att säga och som gör det vid rätt tillfällen. Du vet vem du är och jag är så glad att du finns! Försöker vara tacksam för det lilla men ibland är det så oerhört långt inne!
Jag vill också vara normal! Jag vill också fira jul med min familj, välfungerande, utan gräl och utan sjukdom! Jag saknar det livet jag aldrig haft. Det livet som jag kan skapa med den familj jag har idag! Som jag är så otroligt tacksam för..
Min man och mina barn. En på jorden och en i himlen! De finaste av fina!

Dagarna flyter liksom in i varandra nu. Jag försöker att fokusera på allt annat än graviditeten, på gott och på ont. Men kärleken har börjar komma nu. Rädslan för att denna bebis inte ska få stanna är enorm och blir starkare och starkare ju mer man vågar älska. Att inte knyta an är ju en skyddsmekanism men jag har så dåligt samvete mot bebisen i magen. Den har samma rätt att bli älskar lika intensivt och villkorslöst från det där första pluset på stickan som sina syskon. På tisdag blir det nytt ultraljud. Jag är inte direkt orolig, vilket också är konstigt. Om jag är rädd för allt, varför skrämmer inte det mig då?
Jag får fortfarande inte tag på läkaren gällande meyas eventuella diagnos och det är stressande.
Tröttheten eskalerar och helst av allt hade jag sovit dygnet runt känns det som. Men
snart blir det att åka iväg mot jobbet. Där går tiden snabbare. Ska bara ta en promenad med Bertil först. Han hävdar att ingen gått ut med honom på en vecka.