Nu tänkte jag be alla er underbara som fortsätter läsa min blogg och hoppas för oss att ta er en kort minut att gå in och rösta på vår siri. Hon är nu på 30e plats och det kommer man inte till disneyland på!

Jag har svårt att tänka mig en unge som förtjänar det mer efter denna helvetes vår och sommar!

https://harligaungar.se/bidrag/2648

Gå in på länken, tryck på hjärtat så är det färdigt! Dela gärna på era bloggar eller ragga röster åt oss på annat vis! Alla sätt är bra utom dom dåliga ju!

Vad är det dom är så svårt.... egentligen!
Bebisen i magen är inte Meya, den verkar vara frisk och det finns ingenting som talar för att denna graviditet skulle sluta dåligt. Men det fanns det inte som visade att meyas skulle göra heller. Jag känner mig otrygg och konstant uppstressad, jag får i vissa lägen ångest och svårt att fatta luft. Vad är det som gör att vi faktiskt gör detta igen? Varför nöjer vi oss inte med det underbara barn vi har i livet, men det går bara inte, vi saknar syskon!. Allihop här hemma saknar vi syskon. Och trots att jag kanske inte vågar tro på livet, så utmanar jag ödet och döden på det mest påfrestande sätt. Jag bär ännu en gång ett liv i morgon livmoder. Min dödsmoder, ibland känns det som att min livmoder är källan till död och inte liv, efter alla missfall, efter Meya. Meya som levde så gott där inne men som utvecklades till ett så sjukt barn att hon aldrig kunnat leva utanför. Oron är inte så stor som jag hade trott, i huvudet skall vi bli föräldrar igen i april och allt kommer att gå bra. Men i kroppen är känslan en helt annan. Det är något slags konstant ångestpåslag som ibland ökar och blir outhärdligt och ibland håller sig i balans på en nivå jag klarar av att leva med. Jag är så ofattbart skör just nu. Som att alla intryck jag möter går rakt in i ett helt blottar hjärta.
Men det värsta av allt är nog att kroppen inte är glad. I huvudet ÄR jag glad, jag tror inte att det ska gå åt helvete och jag planerar för det som komma skall. Men min kropp mins sorgen, mins smärtan av förlusten och avsaknaden av Meya. Hon skulle snart bli åtta månader, men endast i några dagar kunde jag hålla henne i min famn. Och mina muskler mins det.
När kroppen inte tror på att det ska gå vägen så känner jag inte den där glädjen. Det där sprudlande lyckliga i magen, det som jag känt från dag ett med både siri och Meya. Det finns inte där. Istället tänker jag hela tiden att efter det där kub ultraljudet kommer det kännas bättre, det gjorde det, först då började jag sova igen. Men fortfarande inte ovillkorslös kärlek och glädje. Men efter rutin ultraljudet kommer det bli bättre, men inte det heller. Jag vågar helt enkelt inte. Jag försöker att föreställa mig livet sen men är samtidigt rädd för vad det ska riva upp. Vilka känslor kommer sen. När bebisen är här, hur kommer jag må då? Kommer jag någonsin våga tro på att livet skall bli snällt emot mig igen? Kommer jag någonsin våga tro att döden skall lämna min familj och de käraste jag har ifred nu.
Alla dessa känslor är övermäktigt och ibland vet jag helt enkelt inte hur jag ska hantera dom. Jag är glad att jag numer har ett jobb där jag känner att jag gör nytta, där jag kan koppla bort alla tankar, vara professionell och känna att jag är den gamla vanliga filippa igen. För det är bara när jag jobbar som jag inte känner mig förändrad. Och det är så skönt!