Vad är det dom är så svårt.... egentligen!
Bebisen i magen är inte Meya, den verkar vara frisk och det finns ingenting som talar för att denna graviditet skulle sluta dåligt. Men det fanns det inte som visade att meyas skulle göra heller. Jag känner mig otrygg och konstant uppstressad, jag får i vissa lägen ångest och svårt att fatta luft. Vad är det som gör att vi faktiskt gör detta igen? Varför nöjer vi oss inte med det underbara barn vi har i livet, men det går bara inte, vi saknar syskon!. Allihop här hemma saknar vi syskon. Och trots att jag kanske inte vågar tro på livet, så utmanar jag ödet och döden på det mest påfrestande sätt. Jag bär ännu en gång ett liv i morgon livmoder. Min dödsmoder, ibland känns det som att min livmoder är källan till död och inte liv, efter alla missfall, efter Meya. Meya som levde så gott där inne men som utvecklades till ett så sjukt barn att hon aldrig kunnat leva utanför. Oron är inte så stor som jag hade trott, i huvudet skall vi bli föräldrar igen i april och allt kommer att gå bra. Men i kroppen är känslan en helt annan. Det är något slags konstant ångestpåslag som ibland ökar och blir outhärdligt och ibland håller sig i balans på en nivå jag klarar av att leva med. Jag är så ofattbart skör just nu. Som att alla intryck jag möter går rakt in i ett helt blottar hjärta.
Men det värsta av allt är nog att kroppen inte är glad. I huvudet ÄR jag glad, jag tror inte att det ska gå åt helvete och jag planerar för det som komma skall. Men min kropp mins sorgen, mins smärtan av förlusten och avsaknaden av Meya. Hon skulle snart bli åtta månader, men endast i några dagar kunde jag hålla henne i min famn. Och mina muskler mins det.
När kroppen inte tror på att det ska gå vägen så känner jag inte den där glädjen. Det där sprudlande lyckliga i magen, det som jag känt från dag ett med både siri och Meya. Det finns inte där. Istället tänker jag hela tiden att efter det där kub ultraljudet kommer det kännas bättre, det gjorde det, först då började jag sova igen. Men fortfarande inte ovillkorslös kärlek och glädje. Men efter rutin ultraljudet kommer det bli bättre, men inte det heller. Jag vågar helt enkelt inte. Jag försöker att föreställa mig livet sen men är samtidigt rädd för vad det ska riva upp. Vilka känslor kommer sen. När bebisen är här, hur kommer jag må då? Kommer jag någonsin våga tro på att livet skall bli snällt emot mig igen? Kommer jag någonsin våga tro att döden skall lämna min familj och de käraste jag har ifred nu.
Alla dessa känslor är övermäktigt och ibland vet jag helt enkelt inte hur jag ska hantera dom. Jag är glad att jag numer har ett jobb där jag känner att jag gör nytta, där jag kan koppla bort alla tankar, vara professionell och känna att jag är den gamla vanliga filippa igen. För det är bara när jag jobbar som jag inte känner mig förändrad. Och det är så skönt!

 

Maritha

12 november 2015 22:09

Jag brukar säga att allt har sin Tid! Meya har sin 💗 och hon kommer finnas med länge,men på olika sätt.Snart blir båda flickorna storasystrar 💗 och någon liten ny människa kommer att förgylla er Familj!Du/Ni är så värda det här och du är så Fin!! Kramar från mig som gläds över att just ni inte ger upp.....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har bloggen flyttats till Www.nouw se/ettbarnihimlen Jag ska pilla lite med designen en annan dag men nu är den igång. Följ med mig dit :) ...

Jag är lite trött på att det är så svårt att få till en fnygg blogg på bloggplatsen och byter därför postat till en som heter nouw. Jag har fått tipset om denna portalen och i värsta fall får jag byta tillbaka igen. "Kod för att importera min bl...

Här är teckningen som siri ska skicka med lillasyster imorgon ...

Imorgon ska wilya bäddas ner. Siri har dikterat ihop ett brev åt henne. Stora salta tårar rann när jag skrev ner det hon ville säga mest till sin lillasyster. ...

Ligger och slösufar med datorn för första gången på evigheter. Gick in och kollade statistiken. Det är över 300 tappra läsare som går in på min blogg och läser om vårt elände varje dag. Många av er lämnar ett litet avtryck med en kommentar, ni är f...