Alltså mina vänner. Inte alltid har jag de i soffan eller runt husknuten men alltid vet jag att de finns där!
Jag har vänner som är så fina att hälften vore nog. Idag möttes vi upp av en hel hög av dem.
Vissa som jag lärt känna tack vare min fina man, andra genom barnen, vissa har bara glidit in som partners till vänner men som nu betyder så oerhört mycket för mig! Och min man som planerar, helt överraskande att det blev något var jag väll inte men detta hade jag inte väntat mig. (Han har inget vidare pokerface min man).
Vi skulle på datenight, men möttes upp för chokladprovning och middag. Så underbart man mår i deras sällskap!
Så härlig kväll med många skratt och massor av glädje. Uppdatera sig om vad de håller på med som man inte sett på länge, vad man inser att man saknar vissa! Och jag är usel på att höra av mig, kanske har jag blivit för hemmakär efter allt som hänt. Men att träffa dom alla och känna hur bra de får en att må! Det är underbart!
Tack snälla fina ni för att jag stundtals faktiskt känner igen mitt gamla jag! För att ni frågar om meya! För att ni vågar ta upp henne även i glada stunder! För att ni vågar prata om annat, för att ni är så lyhörda, så förstående och så bäst!

Idag var jag ledig och jag och siri har haft mys hela dagen. Vi har pärlat, lekt med playdoh, tittar på barnkanalen och bakat muffins. Men jag känner mig så matt. Energin räcker inte riktigt riktigt till.
Det är mysigt att ha henne hemma när allt flyter på och när siri inte bråkar.
Jobbar på med järnet för att få upp energin men det är motigt..får väll börja köpa hem spenat och jordgubbar i mängder igen. Och blodpudding. Jag som egentligen gillar blodpudding mår illa bara av tanken på att äta det men nu är det väll knappast nått att be för direkt.
Bebisen sparkat på. Fortfarande inga direkta utbrytningsförsök men sparkar det gör den.
Nytt ultraljud om två veckor. Jag räknar ner!

Den lill* där inne sparkar varje dag nu. Känner inget utanpå magen ännu men jag känner tydliga buffarna innefrån. Både Meya och Siri gav betydligt mer väsen ifrån sig i denna veckan. Att veta att jag har avverkat hälften av denna graviditet känns skönt men sorgligt. Sorgligt att jag inte riktigt kan njuta, inte kan slappna av och inte kan glädjas hömningslöst. Men jag börjar känna kärlek för det lilla livet där inne. Och det är så skrämmande!
Om två veckor är det dags för ultraljud igen. Förhoppningsvis får vi veta om läkaren gissade rätt på könet vid förra ultraljudet. Känns som jag fuskar. Nästan skurkaktigt att tjuvkika. Men jag behöver det, och samtidigt känns det ju roligt att få veta. Vi har namnen för bägge könen klara och vi är spända på att veta vilket vi ska använda.
Sen ska jag börja pyssla.

Imorgon ska siri vara hemma från dagis och mysa. Då ska vi hitta på något skojigt pyssel . Siri vill baka, vi får se hur det blir med det.

Idag är jag ungefär hur trött som helst! Somnar så fort jag sätter mig ner och känner mig helt urkramad. Ändå har jag sovit super inatt och fick en lång skön sovmorgon. Känner igen tröttheten, är det dags nu alltså? Järnvärdet mätte vi på mvc igår. Ungefär pissdåligt! Skulle egentligen enligt deras pm klara mig utan järn till vecka 20. Men har ändå tagit ett tag eftersom jag vet att jag brukar sjunka rätt rejält. Ändå var det under all kritik och en del av tröttheten beror med största sannolikhet på det.
Bebisen där inne är ingen karatekid direkt. Inte som sina systrar. Även om meya mest buggade så hade både siri och pappa känt vid det här laget. Och siri var sjövild. Denna bebis ger små mjuka sparkar som inte ens jag ser på utsidan ännu. Just nu ligger den och småbusar lite. Som små stöter där inne. Fint att den ger sig till känna men ändå så svårt att låta sparkarna liksom träffa sådär i hjärtat. Jag har svårare för att prata med denna bebisen. Gör det inte spontant som med tjejerna. Tvingar mig att tänka på den, klappa magen och prata med den. Hoppas det blir bättre snart!
Vill att min kärlek till detta lilla liv skall växa sig lika starkt som till de två fina flickor som jag redan har. Men kroppen hindrar mig! Skit kropp!

Påväg mot mvc! Jag ska gnälla högljutt på att de flyttade mitt bf efter ultraljudet sist. Det skulle vara fysiskt omöjligt att jag blev gravid då dateringen påstår och dessutom skulle jag då testat positivt dagen efter ägglossningen. I en normal graviditet kvittar det väll om beräknat datum flyttas en vecka hit eller dit men i mitt fall gör det inte det. Vi har flyttats med bägge flickorna också och ändå vet jag så väl att det inte stämmer.
Läkaren höll tillochmed med om att jag med största sannolikhet får små barn helt enkelt. Inte så konstigt med en mamma på 154 cm. Hon sa att "visst är det tur att naturen är skapt så, så att små mammor får små barn, men dateringen måste ändå gå efter måtten som framkommer under ultraljudet"
Det känns apa, och pissdåligt!
Detta barn ska ut så fort det är färdig bakat! Skulle aldrig förlåta mig själv om något händer efter det. Det finns så mycket som kan gå snett men det får det bara inte göra. Jag skall kämpa för att de istället daterat efter KUB ultraljudet som de faktiskt går efter i många landsting

Vi har bestämt oss för att använda tygblöjor när bebis är här. Kanske kom jag på det mest för att allt redan var förberett och jag desperat letat efter något att förbereda. Något att kunna inhandla.
Och de är ju så fina!
Med enkel matte har jag räknat ut att man sparar drygt 11000 på att använda tygblöjor mot att använda engångs. Och då räknar jag inte med att man faktiskt kan sälja blöjorna med en ytterst liten värdeminskning när man såsmåningom är färdig med dom.

De är tre för bebisens hy, de bidrar inte till spoberget och de sparar energi dessutom! Fattar inte varför inte fler väljer tyg framför plast! Och sen är dom ju såååå fina!

Nu tänkte jag be alla er underbara som fortsätter läsa min blogg och hoppas för oss att ta er en kort minut att gå in och rösta på vår siri. Hon är nu på 30e plats och det kommer man inte till disneyland på!

Jag har svårt att tänka mig en unge som förtjänar det mer efter denna helvetes vår och sommar!

https://harligaungar.se/bidrag/2648

Gå in på länken, tryck på hjärtat så är det färdigt! Dela gärna på era bloggar eller ragga röster åt oss på annat vis! Alla sätt är bra utom dom dåliga ju!

Vad är det dom är så svårt.... egentligen!
Bebisen i magen är inte Meya, den verkar vara frisk och det finns ingenting som talar för att denna graviditet skulle sluta dåligt. Men det fanns det inte som visade att meyas skulle göra heller. Jag känner mig otrygg och konstant uppstressad, jag får i vissa lägen ångest och svårt att fatta luft. Vad är det som gör att vi faktiskt gör detta igen? Varför nöjer vi oss inte med det underbara barn vi har i livet, men det går bara inte, vi saknar syskon!. Allihop här hemma saknar vi syskon. Och trots att jag kanske inte vågar tro på livet, så utmanar jag ödet och döden på det mest påfrestande sätt. Jag bär ännu en gång ett liv i morgon livmoder. Min dödsmoder, ibland känns det som att min livmoder är källan till död och inte liv, efter alla missfall, efter Meya. Meya som levde så gott där inne men som utvecklades till ett så sjukt barn att hon aldrig kunnat leva utanför. Oron är inte så stor som jag hade trott, i huvudet skall vi bli föräldrar igen i april och allt kommer att gå bra. Men i kroppen är känslan en helt annan. Det är något slags konstant ångestpåslag som ibland ökar och blir outhärdligt och ibland håller sig i balans på en nivå jag klarar av att leva med. Jag är så ofattbart skör just nu. Som att alla intryck jag möter går rakt in i ett helt blottar hjärta.
Men det värsta av allt är nog att kroppen inte är glad. I huvudet ÄR jag glad, jag tror inte att det ska gå åt helvete och jag planerar för det som komma skall. Men min kropp mins sorgen, mins smärtan av förlusten och avsaknaden av Meya. Hon skulle snart bli åtta månader, men endast i några dagar kunde jag hålla henne i min famn. Och mina muskler mins det.
När kroppen inte tror på att det ska gå vägen så känner jag inte den där glädjen. Det där sprudlande lyckliga i magen, det som jag känt från dag ett med både siri och Meya. Det finns inte där. Istället tänker jag hela tiden att efter det där kub ultraljudet kommer det kännas bättre, det gjorde det, först då började jag sova igen. Men fortfarande inte ovillkorslös kärlek och glädje. Men efter rutin ultraljudet kommer det bli bättre, men inte det heller. Jag vågar helt enkelt inte. Jag försöker att föreställa mig livet sen men är samtidigt rädd för vad det ska riva upp. Vilka känslor kommer sen. När bebisen är här, hur kommer jag må då? Kommer jag någonsin våga tro på att livet skall bli snällt emot mig igen? Kommer jag någonsin våga tro att döden skall lämna min familj och de käraste jag har ifred nu.
Alla dessa känslor är övermäktigt och ibland vet jag helt enkelt inte hur jag ska hantera dom. Jag är glad att jag numer har ett jobb där jag känner att jag gör nytta, där jag kan koppla bort alla tankar, vara professionell och känna att jag är den gamla vanliga filippa igen. För det är bara när jag jobbar som jag inte känner mig förändrad. Och det är så skönt!