Nu skall klänningen bara fålla innan den är klar. Denna sömnad gör mig till en annan människa. Jag njuter av varje sekund vid symaskinen. Även när jag suckar o h stökar och sprättar och svär.. och så tycker jag själv att jag börjar bli rätt duktig

Vet inte vad jag ska säga. Denna månad verkar cykeln vara normal. Pergotime behövs inte och ägglossningen av så nyss så hon kommer ju inte kunna se något av den. Men jag vill ha en missfalls utredning. Jag ska gå dit och berätta vad jag vill men vet i te hur det kommer bemötas

"Hej varför kommer du"
För att jag fick mitt tredje missfall för två veckor sen"
"Jaha och vad vill du ha hjälp med?"
"Skriva ett papper"


Ska kräva en gyn under sökning men vad vill jag ha för svar? Ingen aning!

Dem söta terapin i alla kategorier. Rensar tankar och man kan liksom meditativt låta bli att tänka. Ikväll blev det två par byxor. En par åt siri som inte kunde stå stiöl feamför kameran och ett par som ska postas till min lilla kusin. Hoppas de passar och uppskattas.

Ett par dagar senare Än vanligt men så nära en normal cykel man bara kan komma!
Fäst nu lilla ägg för vi väntar på en liten! Tack i förhand

Nu är ägglossningen på g! En helt normal cykel! Första efter förlossningen och den kommer just efter missfallet. Märkligt! Men nu jävlar!

Går sönder, faller i bitar, orkar inte mer. Just stått på jobbet och grinat som en unge.. läkartiden som jag fick till imorgon, den som gett mig lite hopp om framtiden och tilltro att jag ska få någon slags bekräfta att allt är bra, att jag kan bli gravid igen utan oro och att remiss till utredning ska skickad.. den uteblir... det som gett mig lite framtidstro blir igen Inte som jag önskat och vill. Jag orkar verkligen inte mer! På riktigt! Livet ger mig ett stort hånflin rakt i ansiktet och... gång På gång så slås det jag lägger mig tilltro på i bitar. Ska det verkligen behöva vara såhär?

Jag kan inte låta bli att tycka illa om den jag blivit.
Så fort jag såg det fina plusset på stickan så började jag känna igen mig själv igen. Jag kunde glädjas med andra igen och blev entusiastisk över tanken att få dela nästa graviditet med så många i min närhet. En rädd version av mig själv men ändå en så välkommen. Så började blödningen. Långt bort från det stödet jag behövde så började jag blöda och glädjen flög bort igen... långt bort. Missunsamheten och avundsjukan kom tillbaka och jag kan inte fatta hur jag gång på gång måste drabbas av olyckan. Rädslan blev dessutom ännu större. Vad beror mina missfall på? Varför kan vi inte bara få lov att glädjas.. det var sista chansen att få en bebis Innan meyas ettårsdag, ett år... ett helt jävla år efter meyas död Kommer våra famnar fortfarande eka tomt. Och ännu ett missfall att skriva in i dagboken. Fem graviditeter... tom.... Fem graviditeter och bara siri. Siri är otrolig men hon är bara en. Kommer vi få fler? Kommer vi få friska barn? Kommer jag få tömma alla celler på kärlek? Den kärleken som gör så ont... Snart har det gått fyra månader och meya är inte här. Kommer aldrig vara här. Vill bara ge upp!
Jag tycker inte om att känna som jag känner. Att vara den jag är. Men jag har inget val.