Siris nya byxdress är nästan färdig. Jag är inte helt nöjd men det är ju siri iallafall trots utbrottet som följde med tygvalet. Detta tyg skulle tydligen bli en klänning i Siris huvud... vilket uppdagades då jag resan satt kniven i tyget.

Ny arbetsgivare, mitt första bemanningsuppdrag och nu är jag helt slutkörd efter första arbetspasset på över 4 månader. Det var skönt att komma ut men trodde verkligen inte jag skulle bli så slut. Huvudvärk, illamående och somnar näst intill stående. Frans har åkt iväg till gasen och kan ska snart natta siri. Får hoppas hon inte utnyttja situationen och börjar bråka. Jag är så trött att jag bara vill gråta.

Var hos barnmorskan idag efter missfallet. Fått en läkartid på tisdag nästa vecka skall jag göra ultraljud för att kolla så att allt ser bra ut se om hela allt släppt och kolla slemhinnor och äggledaren så att vi har dom bästa förutsättningarna för framtida försök. Vi ska också diskutera eventuell missfallsutredning jag är så orolig att mina tre missfall skall ha ett samband med meyas kromosomfel och kan inte sluta tänka tanken att vi kanske inte får fler friska barn...
Oavsett så känns det bra att de tog mig på allvar och gav mig en tid så fort. Trots semestrar och kötider.

På tisdag börjar jag jobba 50%. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska orka det nu slets ner på botten igen och denna gången har jag inte ens Frans varma famn att trösta mig i. Allt känns skit och jag vet inte hur mycket mer jag grejar. Vår kurator har semester och läkaren som sjukskriver lika så. Ny arbetsgivare och jag vill inte redan efter första dagen på nya jobbet behöva bli "hon som förlorat ett barn".. men kommer mitt psyke klara av att börja jobba igen. Ska jag vara ärlig så tror jag inte det....

Nu kan jag berätta för er alla att jag lyckades bli gravid denna månaden. Symptomen var äkta och i måndags fick jag mitt första plus. Jag har testat som en dåre. Så skönt att se hcg öka och testen bli starkare. Idag var det så himla tydligt att det ökat från igår och jag andades ut. Då hände det som inte fick hända, jag började blöda. Först bara lite lite, men sedan mer och mer. Nu har tappen öppnats och blödningen är stor. Samtidigt som jag borde vara glad att det avbröts så tidigt så gör det så oerhört ont. Jag trodde verkligen på denna graviditet tårarna forsar och jag har inte min Frans här som kan hålla om mig. Jag vet i ärlighetens namn inte hur mycket jag orkar. Detta var sista chansen att få ett barn att hålla innan meya fyller ett år. Om mindre än nio månader får jag fira ettåring utan ettåring och inte kommer jag ha en ny liten som fyller upp tomheten heller inget är rättvist jag vet, men borde det inte finnas någon jävla rättvisa? Detta var min 5e graviditet, men jag har bara ett barn som jag får hålla i handen... varför måste det vara såhär?

Allt rasar! Det blir tyngre och tyngre igen. Jag vill bara ha tillbaka henne! Min fina fina flicka! Jag vill inte vara stympad resten av livet. Jag vill inte behöva gå igenom en graviditet fylld av rädsla!
Igår drabbades två mammor i en av mina Facebook grupper för det igen. Två mammor som förlorade sitt andra barn i magen. "Det kan ju inte hända igen".... det kan visst hända igen. Ett kallt uppvaknande! Och saknaden efter meya eskalerade på nolltid. Rädslan att bli gravid eskalerade, rädslan att bli änglamamma på nytt. Som om jag måste förbereda mig nu för att över huvudtaget överleva det